På Skolgatan ligger före detta stadsarkitekt Werner Gjermings (1903-1985) hus från 1946. Han ritade det själv. Dess öde har länge oroat mig. Blir den renoverad med varsam hand? Där fantiserade jag och Leif Höök om att öppna bokkafé och värmestuga för likasinnade. Leif är lokalhistorisk nestor med snille och smak. Sök upp hans konton på sociala medier för lustfylld bildning. Tack för arkivbilder, L!
Jag skickar en julhälsning med årets pepparkakshus till Leif och förklarar att det ätbara huset i och för sig inte är ett verk av vår gemensamma favorit Werner Gjerming, men att bilden trots allt är knäppt inifrån ett Gjerminghus. Fastigheten jag bor i är W.G:s verk. Pepparkakshuset bär inte min signatur. Det har min dotter skapat hos goda vänner som sörjer för traditionernas fortlevnad.
Leif svarar att han framlevt många år i Gjermings idévärld. Så vackert formulerat. Han har svettats i väntrummet hos Folktandvården på Magasinsgatan (1955), och han har käkat lunch i Centralskolans matsal (1963). Precis som jag och generationer av ungar i stan. Båda dessa hus ritade av Werner Gjerming är nu borta.
Idévärld. Ett ord som spänner över så mycket mer än den egna existensen. För att påminna mig om detta har jag ett stycke perforerat 60-talstegel i köksfönstret. En bit av en idévärld som byggde framtidens samhälle.
Gjerming formade det moderna Arvika, och många har minnen kopplade till hans hus. Kanske utan att veta om det. Det är arkitektur bortom form och linjespel. Det är arkitektur som en del av det som skapar ett sammanhang, ett liv. Gjerming borde föräras ett speciellt rum på biblioteket. Allra helst ett museum. Ett spontant överslag gav mig 15-20 hus, utan research, och listan är längre.
Låt oss med min lekmannablick titta lite extra på några objekt.
KP-huset på Magasinsgatan, före detta möbelvaruhus av storstadssnitt. Gult fasadtegel, generösa perspektivfönster i två plan och en centrerad trappa mellan de öppna våningarna. Strax intill ligger det samtida Cityhuset. Sent 40-tal. Karaktäristiska balkonger och burspråk. Varuhus och kondis i markplan. Och tänk att neonskylten med kaffekoppen finns kvar.
I korsningen Magasinsgatan/Kyrkogatan har vi renodlad funkis (1938-41). Den västra gaveln utgör en provkarta över funktionalismens stilgrepp. Slät puts, välvda balkongfronter i korrugerad plåt med dubbla överliggare, och hörnfönster.
Så till hamnen. Magasinet i varmrött tegel, byggt för Hakonbolaget (1951), sätter sin prägel på allt söder om järnvägen. Som ett strandat fraktfartyg. Husets utformning signalerar kommers och transport, som sig bör i landets innersta hamn. Notera de horisontella bårderna i relief som ger fasaden liv. Och smidesräcket på balkongen som viker runt husets sydöstra hörn.
Folkets Hus Arken, numera Ritz efter kaféet som en gång låg i huset, stod klart 1967. Ursprungligen med stenterass under tak framför entrén. Foajén och trappan ner till D-salen utgjorde tidigare en vacker och ändamålsenligt formgiven offentlighet utan postmodern motsvarighet.
Sedan har vi Tingshuset (1957) under tallarna uppe på Styckåshöjden. Samspelet mellan materialen är genomtänkt. Tegel och kopparplåt. Träportar infattade i mosaik. Pelarterassen vid entrén och glasytorna runt om som skapar transparens. Detaljerna, linjerna och proportionerna präglas av en harmonisk rytm och variation. Och på söderväggen en iögonfallande keramik av Erland Melanton.
Gjerming var verksam i Arvika under en epok av progressivt samhällsbygge (1938-68). I och med Stockholmsutställningen 1930 fick funktionalismen sitt genombrott i Sverige. Fundamenta utgjordes av rationalitet och socialpolitiska idéer vilket manifesterades i arkitekturen. Gjermings formspråket har en framåtrörelse som aldrig stagnerat. Utvecklingen är konstant över tid.
Flera av husen lider av av eftersatt underhåll, eller okänsliga renoveringar utan hänsyn till ursprungliga idéer och material.
Vi har en lokal arkitekturskatt att förvalta. Och ett intellektuellt, estetiskt arv som handlar om visionär nyproduktion. Låt epokerna samsas, gavel mot gavel. Låt husen representera sin tid.
När Liss Eriksson utformade området runt sin skulptur Fågelmannen gjorde han detta i nära samarbete med Werner Gjerming. I uppdraget ingick att gestalta platsen, den norra delen av torget. Idag står där bord, stolar och blomkrukor. Apropå att våda kulturarvet.
Har ni tänkt på fastigheten mellan Sparbanken och (nya) Dahlinshuset? Inte? Det är nog inte meningen heller. Med blekrosa puts utgör den en historisk pastisch avsedd att smälta in. Gjermings original hade hela fönsterrader varvade med emaljerade stålplattor i djupblå nyans. Fram till renoveringen för 30 år sedan stack fasaden från 1963 ut mellan sekelskiftespalatsen, och de trivdes ihop. Som en Beatles-singel mellan två stenkakor.
Så växer den organiska staden.
Finns idag en idévärld med samma ambitionsnivå som när Gjerming ritade hus och Coltrane spelade in plattor? Framtiden kan bara omfamnas, och den går att forma. Ibland måste vi titta bakåt. Inte för att härma, utan för att ta ut kompassriktningen.
Min perforerade tegelsten plockade jag ur rivningsmassorna när Centralskolans matsal blev skopornas rov. I det huset har jag serverats fiskpanetter med svajig konsistens, och där har jag stått och spanat på skoldanser.
Arkitektur som en del av det som skapar ett sammanhang, ett liv.
En visionär gestaltning, signerad Werner Gjerming.
Ett stycke idévärld – i mitt köksfönster.
Ut nu, på stadsvandring!