Karl-Erik skulle förflytta sig från rullstolen till trapphissen efter ett träningspass när benen slant på den nya rullstolen som inte var anpassad efter hans behov. Han föll och bröt bägge benen. Men trots lidande håller han andan uppe - och ser fram emot att meka med motorcyklar så snart han blir bättre.
– Någon försämring ska det inte bli, banne mig, säger han.
Hemma hos Karl-Erik och Siv Moberg i Högvalta har hemmet varit rullstolsanpassat sedan Karl-Erik blev förlamad från midjan nedåt 1995. Ändå har Karl-Erik klarat det mesta själv - förutom att gå. Meckat med motorcyklar, fyllt diskmaskinen och med hjälp av trapphissen tagit sig upp till övervåningen för att träna.
Men i höstas hände något som skulle visa sig ödesdigert - han fick en ny rullstol. Problemet var att den inte var anpassad efter hans behov.
– Han har alltid haft en hel båge som stöd för benen och fötterna. Men den nya rullstolen hade två justerbara plattor, berättar Siv.
– Den här passar inte mig, sa Karl-Erik då.
”Kändes inte bra”
Men beskedet paret fick var att det här var rullstolen som fanns att tillgå. Man fick hålla till godo.
– Men det kändes inte bra, säger Siv. Jag gick med upp när han skulle träna i början. Men så kunde vi inte hålla på, vi är två självständiga människor som var och en grejar med sitt.
En dag var Siv ute på tomten medan Karl-Erik tränade på övervåningen.
– När jag kom in hörde jag uppifrån ”jag ligger här jag”.
Hon kom upp och såg hur Karl-Erik låg på golvet med benen i konstiga vinklar.
– Jag skulle flytta mig från rullstolen till hissen, men det gick inte så bra, säger han. Foten slant från de justerbara stöden så benen vek sig och jag föll platt. Och så bröt jag båda benen. Det hade väl räckt med ett.
– Nej men det hade inte varit du det, du gör alltid saker ordentligt när du gör något, säger Siv.
Det blir en hel del galghumor mellan paret, som varit tillsammans ”i många år”.
Helgipsad
De tycker att olyckan var onödig.
– Han har suttit i rullstol i över 25 år så han vet vad som funkar, säger Siv. Så man kan ju tänka att de skulle ha lyssnat när vi påtalade att den nya rullstolen inte passade honom.
– Ja, det hade varit en fördel, säger Karl-Erik, som sitter i rullstolen vid köksbordet med båda ben gipsade upp över knäna.
De vill dock vara tydliga med att de inte klandrar personalen som lämnade rullstolen.
– De gjorde bara sitt jobb.
Innan olyckan tränade han dagligen.
– Och jag minns hur glad han var dagen innan då han och svärsonen varit i Örebro-trakten och hämtat hem en gammal motorcykel som de skulle meka med, säger Siv. Han log med hela ansiktet.
Nu får han hjälp av hemtjänsten att komma upp några timmar om dagen.
Ibland kommer smärtanfallen helt oväntat.
– Det har varit en oerhört tuff tid, medger Siv.
Hemtjänstpersonalen är fenomenal, enas de om.
– De är värda sin vikt i guld.
”Lura dem allihop”
Till jul kommer familjen hem i omgångar.
– Det blir kanske lite svårt att få plats allihop med den här rullstolen.
Karl-Eriks gipsade ben pekar rakt ut framför honom.
– Men det blir långbord så det ska nog gå bra.
Vad tror du Karl-Erik, blir det något mer meckande?
– Ja det kan du vara säker på, utan tvekan. Bara jag blir av med gipset så jag jag bygga upp styrkan som fanns i benen innan. Det ska inte bli någon försämring banne mig. Jag har varit väldigt dålig två gånger innan och de sa att jag inte skulle klara mig. Men det gjorde jag. Jag lura dem allihop!
– Stönig som synden finns det något som heter, säger Siv.