Kulturkanalen: Minnets mossgröna Morris

Krönikor
PUBLICERAD:
Marcus Kohlberg.
Foto: Privat

En smärre parad av brittiska bilvrak fångar min uppmärksamhet. Som anglofil, och bilintresserad. Bilintresserad på ett helt otekniskt plan. Min kompetenshorisont går ungefär vid påfyllning av spolarvätska. Det handlar nog mest om form. Form och känsla. Kanske måste jag äga en Hundkoja någon gång.

Jag hade i dagarna precis skrivit klart en jultext för tidningens räkning. Där bockas brittiska markörer av. Sådana vi kan se på film. Ni vet, pubmiljöer och liknande. Här står nu äkta engelsk rekvisita rakt framför mig. En Rover lite på trekvart och bredvid den en mossgrön klenod jag inte kan slita ögonen från. Är det inte en sådan som Basil Fawlty (John Cleese) ger en omgång med riset i avsnittet Gourmet Night? Serien i fråga är alltså Fawlty Towers (Pang i Bygget).

Efter lite research visar det sig att så inte är fallet, men det är av underordnad betydelse. Vad som är viktigt är detaljerna. Iakttagandets paradis som Lars kallar det. Jag lägger ut texten och skickar en bild till honom. Han får alltid ta del av sådant. Stort och smått. Navelskåderi, storpolitik. Osorterat. Analys och åsikter, fram och tillbaka. En sorts intellektuell pingpong i sms-form.

Lika lite som jag kan acceptera Skandiamannen som Palmes mördare, lika lite kan jag bortse från detaljerna rörande bilen framför mig. Det vore otänkbart att inte göra en vidare kontroll. Jag tänker på en ännu icke inramad present hemma. En Jacques Tati-affisch. Filmens titel, Trafic, är en makalös grafisk detalj mitt i bilden. Jag skulle vilja se Basil Fawlty i den miljön.

Den retoriska ansatsen kanske ger sken av självdiagnostisering. Men vi befinner oss alla på en skala. Inte minst skrivprocessen har sin utgångspunkt i iakttagandets paradis. Säg den haikupoet som inte hänger upp sig på småsaker.

Under bilfärden som ledde mig till de brittiska vagnarna lyssnade jag på en podd om Palmemordet. Där snackar vi detaljer. Miljontals dokument. Vittnesutsagor, förhör, tidsangivelser, rekonstruktioner, ballistikrapporter, expertutlåtanden. Antagligen också spekulationer och antaganden. Kanske till och med fabrikationer, manipulationer.

Samma känsla som ett sådant kollektivt minne uppbådar kan också stå att finna i studien av till exempel bilen som fångat min uppmärksamhet. Det handlar om markörer, detaljer. Tidsdokument. En djupare förståelse, inkapslad i en design eller ett materialval, kan infinna sig. Inkapslad, men därmed också frigjord i och med studien av detaljen i fråga. Som att röra sig i barndomskvarter. Förnimmelser av händelser, känslor, dofter.

Jag såg A Nightmare on Elm Street (1984) häromkvällen. Från tiden innan Palmemordet. Skrämseleffekten har avtagit, men det är sekundärt. Jag såg om filmen av andra skäl. Och det ligger djupare än nostalgi och längtan, även om en sejour på terapisoffan kanske skulle blottlägga motsatsen. Vad vet jag? En sådan rekapitulation rör iakttagandets paradis. Detaljer - för att nå insikt.

Det kan börja med en skräckfilm, ett typsnitt.

Eller en mossgrön Morris.