Hoppa till huvudinnehållet

Kulturkanalen: Introspektion

Publicerad:
Marcus Kohlberg.
Marcus Kohlberg. Foto: Privat

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.

Jag noterar i skrivandets stund att Taylor Swift är den första artisten någonsin att inneha samtliga topp tio-placeringar på Billboardlistan, samtidigt. Hon vinner alltså popularitetstävlingen just nu, men det säger ingenting om musikens eventuella banbrytande kvalitéer. Vem förebådar vad som komma skall? Jag vet inte längre.

Vad jag däremot vet är att när Swift (född 1989) kom till världen snurrade en alldeles speciell vinyl på min skivtallrik. Pet Shop Boys platta Introspective släpptes i oktober 1988. Den liknade inget annat jag hade hört innan. Här fogades pop- och clubvärlden samman. Det är signifikant att Introspective nådde skivdiskarna 1988 och på så sätt föregick märkesåret 1989 som brukar omnämnas som ett av de tyngre beträffande viktiga populärkulturella verk.

Singlarna West End Girls och framförallt Suburbia (1986) fick mig att längta till London. Året därpå reste jag dit för första gången. Samtidigt kom bandets andra studioalbum, Actually. Samhörigheten var total. Detta var min musik. Den förbehållslösa kapitulationen infann sig året efter i och med Introspective.

Så långt det personliga.

Introspective är en modig skiva, såväl konstnärligt som kommersiellt. Den omfattar sex spår som vart och ett klockar in på 7-9 minuter. Singlarna från plattan släpptes i trimmade versioner. LP:n funkar som en remixplatta för dansgolvet med långa, generösa låtar som breder ut sig bortom radioanpassning. Mogna, fullt utblommade stycken med instrumentalpartier där inget forceras. Texterna rymmer perspektiv på ambivalens och nyanser av ensamhet. Det grafiskt fulländade omslaget utgör en kristallklar testbild för självreflektion. Mitt solblekta och nötta exemplar adderar erfarenheter som bekräftar musikens räckvidd inåt, för mig.

Den samtida musikscenen bestod av urspårad hårdrock som förbrukat h-e-l-a sminklådan, tuggummipop och synt. Pet Shop Boys är också synth, fast på ett annat sätt. Det är neon och melodier. Men det är också en regnig taxifärd genom South Kensington efter drinkar och nattkebab. Eller promenaden utmed Kattviken på väg hem från kräftskivan.

I början av min skrivargärning här i bladet skrev jag en text om Left to My Own Devices, öppningsspåret på Introspective. Den är lång, lyxig, dekadent. Låttexten gav mig ett fruktbart förhållningssätt som kommit till nytta i min egen kreativitet: ”Pick up a brochure about the sun, learn to ignore what the photographer saw”. Kompositionen sammanfattar allt som är grandiost med Pet Shop Boys, och den är ett ständigt nyputsat skyltfönster för vad som mycket väl kan vara världens bästa popplatta.

Djuraffärspôjkera som jag och min vän Tomas kallade duon formades i en historisk brytningstid. Avreglering och börsyra. Kallt krig och solariebränna. Mobiltelefonerna var stora som handbagage. AIDS härjade och homosexualitet var tabu. Någon skrev (om det ändå varit jag) att Pet Shop Boys är en trojansk häst för gaykultur till massorna. Subtilt, utan megafon. Högst relevant i vår politiskt reaktionära tid.

Pet Shop Boys befinner sig i en ständig framåtrörelse, utan att förlora sin särart. Deras himmel är lite vackrare, lite roligare. Och den klarast lysande fixstjärnan är Introspective.

Den får mig att vilja dansa, men också att vända blicken inåt.

En märkvärdig skiva.

Artikeltaggar

AIDSArtisterHårdrockKrönikorLondonPopSouth KensingtonSuburbiaTaylor SwiftWest End Girls