Det var en tung hemresa från Stockholm till Charlottenberg efter att han fick lämna ”Idol”. Juryns ord satte sig djupt i honom, men nu blickar Anton Älvstrand framåt och ser fram emot att ta nästa steg för att uppfylla drömmen om artistlivet.
Regnet strilar ner över bensinstationen i Charlottenberg. Den gamla soldatstatyn ett stenkast bort står tålmodigt lika rak i ryggen som alltid. Anton Älvstrand hjälper en kund att köra in bilen i tvätten, hon heter Marianne och berättar att hon bor i Arvika med åker helst till macken i Charlottenberg för den fina servicen. Hon känner väl till killen i arbetskläder som hjälper henne – ”Det är ju han som sjöng så vackert i tv”. Nästa kund beställer en french hotdog med vitlökssås.
– Artistdrömmarna har jag kvar, börjar Anton Älvstrand över en kopp kaffe i fikarummet.
Vi pratar om hans äventyr i talangsåpan ”Idol”. Han kämpade sig fram till kvalveckan med målet att sätta Charlottenberg på kartan. Och det gjorde han, om än för en kort tid. Han fick lämna tävlingen i sista gallringen.
– Det finns ingen som kan ta ifrån mig mina drömmar. Jag känner faktiskt att jag har kommit närmare efter allt som hänt. Nu har jag fått testa att vara artist och jag gjorde det mesta av det medan det varade.
Han börjar nysta lite i om han valde rätt låtar i programmet. Kanske att han borde ha gjort vissa saker annorlunda.
– Samtidigt var det live inför tusentals människor i Kungsträdgården, jag ville få till en show, resonerar han.
– Och jag tycker att jag lyckades med det.
"Har inte landat riktigt”
Genom programmet har han lärt känna nytt folk, knutit kontakter och upptäckt en ny stad – Stockholm. Under några veckor stod han i strålkastarljuset med inte bara Charlottenbergs blickar på sig – en miljonpublik följde hans förehavanden i tv. Steget från all uppmärksamhet i huvudstaden till en gråregnig vardagslunk i Charlottenberg kan tyckas långt. Som om någon släckte ljuset.
– Det är två veckor sedan jag åkte ut nu. I bilen hem var mor, far och bror med. Och mormor. Jag fick ur mig det mesta under de dryga fyra timmarna det tog hem. Det var några saker som låg och skavde. Jag tror inte att jag riktigt har förstått vad jag har gått igenom än, jag har inte landat riktigt.
Vid frågan om han hyser någon bitterhet, några hard feelings, skakar han på huvudet men drar upp en sak som stört honom.
– Jag fick enormt mycket tv-tid, folk i hela Sverige har sett att jag finns. Om man sedan vinner ”Idol” eller komma sjua eller på plats 24, det kvittar. Jag kom till livesändningarna och det är jag nöjd med. Jag hade ingen ambition att vinna.
Dagens arbetspass på macken sträcker sig fram till kl 21.
– Nästa steg för mig kan vara att flytta till Stockholm och kötta på nu när jag fortfarande ändå har skapat mig ett namn. Jag tror inte jag blir bortglömd på en gång. Men jag försöker hitta ett nästa steg som både känns klokt och lönsamt både vad gäller energi och ekonomi.
Den här drömmen om att kunna leva på musiken, är den drömmen en annan idag än den var innan tävlingen?
– Hmm. Ja, det är den nog. Jag har inget intresse av att åka världen runt, jag mår nog allra bäst av att hålla mig till Sverige och sjunga på svenska. Det känns som mitt artisteri.
Mer en Ted Gärdestad än en Justin Bieber?
– Haha, ja!
Han blir allvarlig och berättar om det där som skaver.
– Det där som Alexander Kronlund sa till mig efter min första framträdande, när han jämförde mig med Ted Gärdestad – jag blev väldigt glad över det. Men så tog han tillbaka allt efter mitt sista framträdande, jag var inte alls någon Ted Gärdestad. Snarare en Sten-Åke Cederhök, sa han.
Inget ont om Sten-Åke Cederhök, men han var knappast någon popstjärna.
– Nej, absolut inte men det gjorde väldigt, väldigt ont att höra det. Det kändes taskigt, jag sov dåligt den natten. Jag hade ju levt på de fina orden han sa först. Och så tar han tillbaka det finaste och ger mig... Det fulaste.
Han vänder på biffen.
– Men jag har fått så otroligt mycket kärlek. Folk skriver och säger så fina saker, inte minst här på jobbet.
Bara under tiden vi ses på bensinstationen får han flera glada tillrop från kunder och förbipasserande.
– Juryn är bara fyra personer som tycker saker i tv, det är inget att ta åt sig. Det gjorde ont i början, men nu har det släppt. Det är ett tv-program, det är inte världens undergång om man åker ut. Jag vet vad jag vill, jag vet vad jag kan. Det här är bara början.
Han skiner upp och berättar:
– Senast igår kom det in en kund som var jättearg! Alltså inte på mig, utan på att juryn sa så taskiga saker till mig. ”De gulligullade med alla men dig kastade de bara skit på”, sa hon. Hon berättade att hon hade kastat fjärrkontrollen i backen när hon såg programmet. Folk backar upp mig, det är väldigt fint. Utan de hejaropen hade det varit svårt att ta sig upp ur den svackan jag hamnade i dagarna efter jag åkte ut.
Följer du programmet nu?
– Jag sitter inte klistrad, men jag följer det efter jobbet. Det känns lite över för min del. Men flera av de medverkande har jag fortfarande kontakt med. Det var en fantastisk grupp vänner!
Klappar ditt hjärta lite extra för de värmlänningar som är kvar – Ida och Luka?
– Extra kul om värmlänningar vinner! Men den som har imponerat mest på mig är Ruby. Hon är 16, men står på scenen som om hade stått där i 16 år! Så otroligt begåvad.