Reflektion: P-skivan

Krönikor
PUBLICERAD:
Sven Smedberg

När man närmar sig Arvika på någon av tillfartsgatorna blir man på en gul skylt upplyst om att i Arvika använder vi P-skiva. Detta är det första den tillresande får veta om Arvika, varför frågan måste anses vara mycket angelägen. Intill 61:an vid Gaterondellen har den visserligen konkurrens av en huvudlös ängel som väl ska illustrera att Arvika numera är avkristnat territorium och därmed helt riskfritt att beträda. Men eftersom andliga ting ju är föga angelägna i samtiden är ändå P-skiveupplysningen att anse som den viktigaste. Hamburgerpalatsets minaret har ännu inte laddats med samma ideologiska betydelse som ängeln. Och kan därför inte heller den konkurrera om uppmärksamheten vid Gate.

De preventiva åtgärder som stadens fäder och mödrar genom användning av P-skivan vidtagit grundar sig på en välgrundad farhåga om att Arvika kunde överbefolkas. Att detta kunde få svåröverskådliga konsekvenser har alltså lett till denna välbetänkta åtgärd, stadfäst i ett kommunfullmäktigebeslut med stor uppslutning över partigränser.

Kommunen tål helt enkelt inte större nativitet än den rådande. Vi har inte tillräckligt med barnmorskor, den kommunala barnomsorgen hotar att sprängas redan vid aktuell nivå, stadens hemtjänstpersonal är otillräcklig, varför en växande befolkning ofrånkomligen kommer att lämnas utan assistans, frågan om produktion av bostäder har inte funnit någon lösning, parkeringsplatser vid våra heliga konsumtionshangarer är otillräckliga, ett kulturhus för allas vårt andliga välbefinnande är inte ens projekterat et cetera, et cetera.

Att öka våra skatteintäkter och på så sätt finansiera en förbättring för nu levande befolkning och även åstadkomma överlevnadsmöjligheter för en framtida större omöjliggörs av det faktum att alla datorer i kommunhuset programmerats att korrigera ordet ”öka” till det politiskt korrekta ”minska”, varför tanken på att öka kan tänkas men inte effektueras. Handling kräver, som bekant, på papper dokumenterade beslut.

Den som inte stiftat bekantskap med P-skivan kan hemfalla till ack så naturlig skepsis beträffande dess preventiva funktion. Och i det urval av tillgängliga skivor som står till buds gäller det naturligtvis att finna den i den aktuella situationen och för den aktuella individen lämpliga, effektiva. Somliga kan tänkas bli avtända av schlager, det som på Ingesund på sin tid kallades ”andligt spillvatten” och som idag antagligen motsvaras och rock och pop. Andra kallnar till stråkkvartett för dess närgångna komplexitets skull, åhöraren känner sig avklädd och inringad, avslöjad. Somliga P-skivor avskräcker inte, de desarmerar sitt offer med hypnos. Det gäller till exempel ”Våroffer” och ”Carmina burana”, vilka trots sin vårliga berusning aldrig väckt ringaste benägenhet för kopulation. Et cetera.

Vi är självfallet tacksamma över våra styrandes omtanke om vår fortlevnad och finner det ytterst välbetänkt att tillresande redan vid infarten görs underkunniga om vårt prekära predikament.