Aktuell med ny bok kommer Helen Billinger till Billingsudde i Klässbol den 19 juli för att tala om författarskapet och sina caminovandringar.
– Det blir friskvård för kropp och själ, inget velande, säger Helen Billinger.
För två år sedan kom debutromanen ”Pensionat Vänner - en naken skåning” och nu är det dags för den fristående uppföljaren "Huset i gränden - En grinig stockholmare" av författaren Helen Billinger som härstammar från Lungsund i Värmland.
Numera bor hon på Värmdö utanför Stockholm men uppväxten ”mellan kyrkan och skolan på en udde med en sjö runt huset” lever kvar i Helens inre.
– Behovet att vara nära naturen sitter i, vilket även märks i böckerna. Karaktärerna tar gärna långa promenader, man skulle kunna säga att storyn kretsar kring friskvård för kropp och själ, och jag är nog lite grinigare i den här än den förra, berättar hon.
Likt hennes förra bok är det övergripande temat på boken vänskap, när ”omaka människor träffas och får något gemensamt”, ett upplägg som Helen Billinger dras till.
– Överlag skriver jag mer om vänskap än kärlek, även om kärlek såklart även ingår där. Inledningsvis i boken händer en allvarlig olycka och sedan utvecklas historien kring sorgeprocessen efter det kan man säga. Det blir både lite roligt och sorgligt, lite flum och allvar.
Med ”flum” förklarar hon skrattande att det visar sig att en karaktärerna är synsk och har kontakt med de döda vilket möts med beundran från vissa håll men också med stark skepsis från andra. En av karaktärerna blir som Helen uttrycker det ”duktigt obekväm av att någon säger sig kunna prata med döingar”.
Ond eller god?
Helen Billinger säger att hon ofta får frågan om hon hämtar diskussionerna från egenupplevda händelser men tycker sig först och främst ta diskussionerna från ett mer allmängiltigt plan, främst från samhällsdebatten. Detta ger möjlighet att gå lite djupare än vad som kanske vanligen sker i det offentliga.
– Jag gillar att få in hetsiga diskussioner i handlingen. Många gånger är debatten väldigt polariserad och jag vill nog visa att ingenting egentligen är svart eller vitt, båda sidor kan ha lite rätt och lite fel.
– Ska man vara ond eller god? Herregud, kan man inte diskutera något utan att göra politiska poänger av det? Om man istället såg till vilka problem och möjligheter vi har och utgick från det! utbrister Helen Billinger.
Några beröringspunkter med sitt eget liv verkar dock delar av handlingen ha att göra. När huvudpersonen agerar språkpolis i boken säger Helen Billinger att ”det är nog något som ligger närmast mig” och beskriver hur hon reagerar på när någon säger fel på, till exempel, var och vart.
– Jag kan nörda in mig lite på sånt, det rycker till lite i mig om jag hör något fel men jag är inte någon som skriker högt om det, säger hon lugnt.
”Idiotiskt!”
Något annat hon också tar upp är de så kallade caminovandringarna som finns med i båda böcker. Helen Billinger berättar hur hon gick ”totalt in i väggen” för ungefär tio år sedan och att en caminovandring hjälpte henne att komma på fötter igen.
Caminovandringen, kallas ibland Jakobsleden på svenska, och kan i korthet beskrivas som en samling vandringsleder mellan Frankrike och Spanien. Första gången Helen Billinger vandrade här gick hon tre och en halv mil om dagen, något hon själv beskriver som ”idiotiskt”.
– Jag var fortfarande så uppe i varv, så mycket ska man inte gå varje dag. Men att vandra hela dagarna fungerar också som en otroligt bra medicin mot stress. Nu har vandrat där fyra gånger och det har hjälpt mig mycket, säger hon.
Caminovandringarna är något som Helen Billinger kommer att tala mer om, ihop med sitt eget författande, under tisdagens författarsamtal som alltså äger rum på Billingsudde i Klässbol den 19 juli kl 19.00.