Kulturkanalen: Mitt lapptäcke är ditt

Krönikor
PUBLICERAD:
Marcus Kohlberg.

Midsommar närmar sig. Borde det utgöra Sveriges nationaldag? Debatten slog ut i full blom över ett glas vin på gården. Vad betyder 6 juni, och varför firar vi just då? Poängen är att det är just det vi inte gör. Firar alltså. Kanske man måste ha varit ockuperad eller ifrågasatt för att känna behov av nationell yra? Sverige är så extremt att vi uppfattar det som lagom. Friheten är så allomfattande att vi inte reflekterar över den. Tänk dig att man kommer från att annat land med striktare normer och regler. Greppa sen fjärrkontrollen och se utomäktenskaplig dokusåpa-sex on the rocks. Eller Bacillakuten med Snoppen och snippan för de allra minsta. Män och kvinnor har på papperet samma rättigheter. Gud är död, individualismen är religion. Sverige är visst ett ytterkantsland.

Så: vad firar vi, om det nu ska göras? En historiker i radion föreslog 28 januari. Detta datum, någon gång i början av 1300-talet, avskaffades träldomen i Sverige. Jag bollade förslaget med en frilansande humanist till vän. Han avfärdade det med motiveringen att fattigdomens slaveri alltjämt är en realitet. Förvisso, men den medeltida formella ansatsen pekar åtminstone i en modern riktning.

Jag föreslog så 19 juni. År 1941 detta datum öppnades Sveriges första snabbköp. Konsum såklart. En försmak av den postmoderna människans slentrianmässiga shopping. Shopping som förströelse, shopping som livsstil. Konsumtionen som en förutsättning för det kapitalistiska kretsloppet. En aktivitet som, för att upprätthålla systemet, uppmuntras av politiker och bankfolk. Nu råder dock intressekonflikt. Klimatfrågan har gjort slit- och slängfilosofin brännhet.

Det typiskt svenska, så som vi uppfattar det, utspelar sig någonstans mellan Ulf Lundells dagboksanteckningar och Tomas Tranströmers metaforer. På väg till macken för mer tändvätska, i det alldeles ovanligt vanliga. Ett sillbord som bärs in och ut mellan skurarna, precis som i reklamen. Eller studentskivan jag var på häromveckan. Den dignande buffén med delikatesser från mellanöstern tog aldrig slut. Jag åt mig igenom en annan ruta av det lapptäcke som är Sverige. Levande orkester i trädgården, och dom spelade inte Taube. Det har aldrig existerat en statisk nation. Lapptäcke är en sliten, men bra, bild. Det tillkommer ständigt nya mönster, nya färger.

Vår egen Elis i Taserud ska en gång ha sagt något i stil med ”Jag vill ha en jordglob med bara Värmland på”. Fantastiskt roligt! Med denna utgångspunkt skulle nationaldagen kunna firas första helgen i oktober. Flytande datum. Jag syftar såklart på mârten. Denna lokala högtid delar in året. Före och efter mârten. Låt oss göra det till en nationell angelägenhet. Kålsoppa och hummus, radiobilar och arabisk musik. Lapptäcket sys och sys om.

Midsommar innebär också startskottet för en rikstäckande radioplåga. Thomas Engströms text ”Sommar i P1 – en mardrömssmoothie” (Aftonbladet, 14 augusti 2020) är den bästa analys jag läst.

Fast det är väl också en del av lapptäcket.

Precis som hummus i kåltältet.