På trail-SM sprang Arvikatjejen Frida Michold hem sin första SM-medalj som senior, men i efterhand var det inte så mycket medaljen som prestationen som stack ut.
– Det var en väldigt speciell upplevelse. Jag sprang fel efter nio kilometer och jag är förvånad över vad som händer i en själv i den situationen. Man måste fort ta ett beslut och jag gick från hopplöshet och tankar på att ge upp till att det kan hända mycket på 40 kilometer, förklarar Frida, som hamnade i en känsla, en "bubbla", hon aldrig varit i förut.
– När jag väl hade bestämt mig för att jaga så fanns det inget annat i huvudet, jag var som i en bubbla. Jag minns inte att jag var trött, det vara bara ett "flow" där jag skulle ha kunnat köra hur länge som helst.
Tappade tio
Efter att ha sprungit två kilometer "extra" och tappat runt tio minuter på täten inledde hon en intensiv jakt.
– Jag var ju rädd när det skedde, när jag spurtade tillbaka att jag skulle bränna ut mig när jag bara gasade, men på något sätt så höll det. Det var fantastiskt spännande att få vara med om.
Visste du hur du låg till?
– Jag försökte fråga längs banan. I början sprang jag om många och sedan fick jag veta att jag låg på tionde plats och när jag så ryggtavlor så kände jag att jag hade mycket högre fart än dem.
Med två kilometer kvar att löpa passerade Frida loppets trea, Annie Sönnerborg-Wadenhorn, från Malmö.
– Men jag visste egentligen inte förrän jag gick i mål. Jag blev väldigt, väldigt, glad och lättad över att bli trea. Jag kände någonstans att erfarenheten och upplevelsen av det här var nästan mer värd än medaljen. Jag hade kanske tagit silver om inte det här hade hänt, men någonstans var det här väldigt häftigt, att det rent mentalt gick att vända ett lopp på det här sättet.
Går det att återskapa den känslan igen?
– Det är precis den frågan jag ställer mig. Det här kan göra mycket för mitt mindset och mitt fokus, det är verkligen något att ta lärdom av.
Hur gick det till när ni sprang fel?
– Vi var en ganska stor grupp som kom till en t-korsning där det var pilar åt två håll. Det var en grind åt det hållet vi skulle ha sprungit men alla andra sprang åt andra hållet.
Frida frågade efter några hundra meter om de andra var säkra på att de sprungit rätt.
– Alla var säkra på att det var rätt, men sedan gick det så långt på klockan att jag insåg att vi borde ha kommit till varvningen, då visste jag att vi var fel.
Många sprang fel
Frida tog beslutet att vända och springa tillbaka.
– Det blev en hel del snack om det i efterhand och det är mycket folk som har hört av sig om situationen och det var tydligen tre grupper, oberoende av varandra, som sprang fel på det där stället, men jag har inte hört något från arrangören. Och någonstans är det ju en del av spelet att kunna hitta rätt. Samtidigt kan man ju tycka att på det där stället, där det var två pilar som pekade åt olika håll, att det kunde ha stått en funktionär.
Frida grämer sig dock inte så mycket åt det i efterhand.
– Det var ju kul att jag inte blev fyra, då hade det varit väldigt surt. Istället var det väldigt kul att jag kunde vända det till något bra. Det är ett val man gör och här valde jag att försöka plocka det bästa ur situationen och jag är glad att jag lyckades bestämma mig för att köra på, trots att de flesta andra valde att inte göra det.
Minnesvärt
I slutet var jaktläget minnesvärt – precis som den sportsliga prestationen.
– Det är väldigt svårt att jämföra och mäta och ofta sjunker sånt här in först efter ett tag, men det här är något av det bästa jag gjort, det tror jag definitivt. Det är väldigt stor skillnad på ett junior-SM och ett senior-SM.
Och erfarenheten kommer hon att ha glädje av.
– Ja, definitivt. Det här stärker mig.