T-Bear and The Dukes delar ut årets första påskägg. Nya plattan Blue består av en välsorterad samling salongsbluespraliner. Men även om r&b-kostymen är kritstrecksrandig och dubbelknäppt denna gång finns där alltid en stråk av moonshine och jasmin.
Doften av jasminparfym låg tung över glädjekvarteren i Storyville, New Orleans. Så ska jazzen en gång ha fått sitt namn. T-Bear and The Dukes för facklan vidare, men anslaget är ett annat på Blue. Uppfriskande.
Tonen sätts redan på omslaget där bandet avbildas i spagettiwesternsiluett mot vit bakgrund. Det är rotmusik, polerat paketerad. Förra plattan, Time is a Healer (2017), var en spicy gumbogryta med tex mex-kurbits på konvolutet. På samma sätt går form och innehåll hand i hand även här. Estetiken matchas av musikaliskt hantverk med sedvanlig finess.
Inledande You Don't Know What Love Is och To Know You Is to Love You är hybrider mellan Motown och Chess, mellan Detroit och Chicago. Som om Otis Rush och Stevie Wonder gjort gemensam sak.
Instrumentala Marita är filmmusik i Claptons skola, med pianoregn och latinotwist.
I Pity the Fool = avdelningen klassiker. Tolkningen kränger och kråmar sig och niger djupt i svängarna. Detta är en stormig, bluesig seglats där Buddy Guy ritat sjökortet.
T-Bear and The Dukes äger ett alldeles unikt uttryck. Distinkt, säreget, omistligt. Namedropping och referenser är blott till för att skapa kontext. Oundvikligt när man opererar i en så rik tradition.
Min tonåriga grungedotter glider genom köket i Pearl Jam-tröja och svart nagellack. Jag har plattan på repeat.
”Låter som Jimi Hendrix sjunger”, säger hon.
En sammanfattning så god som någon av Torbjörns kyrkviksblå klangdjup. Henrik och Fredrik mejslar fram takten direkt ur berggrunden. Emil sprider klaviaturkonfetti över varje spår, och Torbjörns eldgaffel till gitarr har inte för en sekund svalnat.
Bandet dunkar på som en diligens över prärien, utan att nyanserna går förlorade. Detta manifesteras inte minst av den variation i uttryck som bjuds, trots att plattan är närmast konceptuellt konsekvent. Inom ramen för det sound och genomgående tema bandet valt ryms en palett av förgreningar enligt exemplen ovan. Och det fortsätter.
Key to the Highway (apropå klassiker), ofta presenterad som middle of the road-shuffle, ges här en funkig behandling med polisonger och överdimensionerade skjortsnibbar i Freddie Kings anda.
I Feel So Bad är orgeldränkt 60-tal. Tänk John Mayall, tänk Batman (TV-versionen med grå trikåer).
Med lutan stämd i djupgröna gränsskogar ympar man in värmländskt småljug i det blå grenverket. Det är syndigt och stiligt, sexigt och sofistikerat.
Rubriken snor jag från ett inslag i Lundströms bokradio. Bandet förvaltar det arv som alltsedan arbetssångerna på bomullsfälten förvandlat armod och umbäranden till skön konst.
Så i väntan på nästa diligens lämnar vi T-björnen och hans orkester med en kanna moonshine, i en lätt doft av jasmin, där bluestexter oftast utspelar sig:
I kärlekens tambur.