Illustratören Marcus-Gunnar Pettersson lämnade storstaden bakom sig och återvände till utgångspunkten: Arvika.
Här ritar han vidare på nya projekt, två år efter braksuccén med Barnens bästa bibel, och han gör det i en ny arbetslokal, där han också planerar att ge staden ett helt nytt galleri.
– Jag tycker det är helt fantastiskt här, säger han.
Fem år har gått sedan Marcus-Gunnar Pettersson flyttade hem till Arvika efter ett decennium i Stockholm.
I storstaden hamnade han bara för att han utbildade sig där – på Nyckelviksskolan och Konstfack – och blev kvar. När han och hans tjej, som då pluggade i Oslo, blev med barn blev en flytt aktuell. Marcus-Gunnars barndomsstad Arvika fick bli mittpunkten och den gemensamma startpunkten för något nytt, inte bara i familjelivet, skulle det visa sig.
– Jag har fått med mig så mycket positivt på vägen när jag flyttade. Jag insåg att jag inte mådde jättebra sista åren i Stockholm. Jag fick tid att varva ner och både känna och tänka på ett annat sätt. Det var så mycket som var nytt ändå, med att ha barn och att bo här, det var som att starta om, säger Marcus-Gunnar.
”Så enkelt här”
Den positiva känslan sitter i.
– Allting känns så enkelt här. Jag har kompisar i Stockholm som flyttar därifrån. Man får inget boende och under pandemin har det märkts extrem skillnad hur man mått här, jämfört med hur folk har mått i en i lägenhet i storstan.
Närheten till naturen är en sak, men också det sociala livet är enklare i den mindre staden. Här är det lättsammare att hälsa på någon och större utrymme ges att ”bara vara”, än i den tättbefolkade huvudstaden där så mycket snurrar runt.
– Ville man sitta i en park där och vila så var känslan att man var tvungen att vara en person hela tiden, för det var människor överallt. När jag åker dit nu märker jag att folk är så medvetna om varandra, på ett så självmedvetet sätt. ”Tittar nån på mig nu...”
”Konstig inställning”
Inte skadade flytten från Stockholm hans karriär heller. Det var i Arvika han tecknade bilderna till det som blev storsäljaren Barnens bästa bibel och det är här han fortsätter att illustrera barnböcker i rask takt.
Men visst möts han av förvåning ibland, när branschfolk inser att han inte bor i huvudstaden.
– Jag tror att många antar att man bor i Stockholm när man gör det här, för det är där folk är, som är i branschen och är drivande och har lyckats. Man tänker att man är i storstan om man har en sån position. Varje gång någon bor i en småstad blir folk förvånande och det är en så konstig inställning egentligen. Att yrkeskvalitet är bundet till storstan är så falskt egentligen.
På samma sätt tycker han inte att Arvikaborna borde vara förvånade över att nationellt kända kulturskapare, som Bea Szenfeld, vill komma till Arvika konsthall och ställa ut.
– Det är ett extremt mindervärdeskomplex, som egentligen är helt onödigt, för det är bara att styra upp det, så är det attraktivt för vem som helst, hävdar han.
Tänker öppna galleri
Förhoppningsvis kommer han själv att bidra till fler spännande konstnärliga besök i Arvika. Han har nyss flyttat in i en ny arbetslokal, i en tidigare butikslokal i centrum, där han också planerar för ett galleri.
– Vi får väl se hur det går, men dels tycker jag det är spännande att ha en butikslokal, för det öppnar möjligheter att göra saker, dels är det så tråkigt när det står tomma lokaler i stan.
Nu fyller han ett rum, där det ska vara enkelt att ha en utställning, en workshop, föreläsning eller barnteater.
Han har varit på plats i lokalen en månad och trivs redan:
– Jag tycker det är helt fantastiskt. Här får jag vara i fred och vill jag ha öppet så öppnar jag.
Upplagt för nattsudd
När första utställningen öppnas är inte bestämt, men troligen under våren och helt säkert under avslappnande former.
– Det kommer att vara lite som att en kompis ställer ut.
Bland Marcus-Gunnar Petterssons kompisar finns å andra sidan en hel del attraktiva namn:
– De är ju etablerade illustratörer många, säger han.
Galleriets namn är bestämt till Sudd.
– Jag hade en tanke för några år sedan att starta en tidning om illustrationer och så fick jag för mig att den skulle heta Sudd. Jag kommer nog inte att starta någon tidning, men nu pluppade det namnet upp och jag tyckte det passade på något vis.
Han gillar enkelheten i ordet:
– Och så tycker jag det är fint att det är en del av illustration. Det som suddas bort är alltid en del av processen. Det är kul att galleriet heter det man inte ser, men som är en stor del av det man kommer att se.
Och så kan du ha vernissagefester som du kallar Nattsudd!
– Det ser jag fram emot – och ett band som spelar! Det skulle vara roligt att ha en nattutställning också som har öppet från 12 till 6 på morgonen.
Idéflödet är starkt och han har mycket han vill göra:
– Jag går väldigt mycket på lust.
Just nu kanaliseras skaparlusten i illustrationer till en kommande barnbok om ett barn och ett stort antal fåglar. Senaste bildgooglingen: duvhök.
– Det ska vara likt fåglarna och den utspelar sig i Stockholm, så det ska vara likt platserna också, säger han.
Hittills har han arbetat med illustrationer till andras texter, men han vill också göra böcker på egen hand.
– Det får vänta lite, men jag har det i bakhuvudet. Nu har jag fått ett arbetsstipendium på fem år, så nu kommer det förmodligen att bli av att jag får göra mer egna berättelser. Jag är trött på deadlines! Jag vill innerst inne inte ha deadlines, utan jag vill att det ska vara drivet av lust. Det blir ju färdigt om det är något där, eller så blir det något annat som grenar ut från ett projekt.
Och stammen som grenarna växer ut ifrån är helt klart rotad i Arvika.
– Det är min hemstad. I den här tiden, att utgå från något som man känner igen, fast man ser det på ett nytt sätt, och därifrån bygga någonting eget; det har man fått tid och plats till lättare här – att fundera på hur man vill ha det. Det har gjort mig väldigt lugn.