Solrosfrön, 1700-talsnycklar, en rostig skottkärra, diktrader på gamla lakan från mormors mor, svartfärgade trasselsuddar av upphittad plast... Det finns inslag i Göteborgskonstnären Katarina Elvira Gudrunsdotters utställning på Konsthallen i Arvika som väcker nyfikenhet.
Hon visar både abstrakt måleri, foto, teckningar och objekt och hon ser hela utställningen som en installation.
– Allt tillsammans blir nånting mer än den enskilda beståndsdelen. Jag jobbar med ganska olika element. Jag försöker närma mig de större livsfrågorna på olika sätt.
Hos hennes verk finns inspiration från många olika håll, referenser till historien, psykologi, litteratur, miljö, kvinnors situation och olika mänskliga relationer, till varandra, till sig själv, till naturen.
Hon vill helst inte ge så många förklaringar om sina tankar kring verken, utan föredrar att lämna över till betraktaren själv och hoppas att de får med sig frågor och funderingar.
– Om det är nåt jag vill förmedla så är det att expandera rum. Efter att ha gått igenom en passage kan man se saker på ett annat sätt. En utställning skulle kunna vara en sån passage.
I stora salen i Konsthallen med högt i tak är det första man får syn på en stor cirkel på golvet. Materialet består av solrosfrön. Medan de mindre cirklarna runt den yttre kanten och i mitten, utgörs av linfrön. I alla finns en nyckel från 1700-talet.
Objektet är inspirerat av ett stjärnsystem, Vintersexhörningen, även kallad Vintercirkeln.
– Jag ser alla stjärnor(småcirklar) som en portal.
En öppning ut, en expansion av medvetandet. I flera av hennes objekt finns expansionstanken med. Att kunna utvidga både sitt inre och sitt yttre rum. Hon refererar bland annat till 1700-tals poeten Hedvig Charlotta Nordenflycht och författaren Selma Lagerlöf. Kvinnor som brutit mot normen för den tid de levde i.
I flera av Katarina Elvira Gudrunsdotters verk återkommer också den svarta härvan.
– Det är plastsnören och sånt som flyter upp på stränderna och som jag sen har färgat svart.
Hon har bland annat använt "trasslet” som en central komponent i motiven i sina fotografier. Men också i mindre skala i de textila verk som hon visar en trappa upp på Konsthallen.
– Lakanen är från min mormors mor.
En tavla har hon försett med diktstrofer av Hedvig Charlotta Nordenflycht, men vävt in vår tid med några trådar av det svarta trasslet.
I de större textilierna som hänger i en serie längs en av Konsthallens väggar har hon vänt på verkligheten och satt samman horisontlinjer vertikalt.
– Men det är även böljande former och det kan också vara nåt kvinnligt i det.
Utställningen heter ”Nära horisonten”.
– Egentligen är det en paradox. Man kan inte vara nära horisonten. Men det är intressant att rent symboliskt försöka närma sig, säger Katarina Elvira Gudrunsdotter.
På väggarna hänger en serie teckningar i kol och tusch av figurer i olika skepnader. Hon återvänder till dem hela tiden och gör nya yttre skapelser som får spegla hennes inre värld.
Den rostiga skottkärran som ingår i utställningen, märkt av tidens tand, hittade hon under en promenad i skogen.
– Sen har den stått ute i min trädgård. Det är naturen själv som skapat den.
Skottkärran står på en tillfällig grund av vildfågelfrö. Det gav idén till att använda solrosfrön som material i den stora cirkeln. Fröna har ett syfte, rent estetiskt som materialval, men också symboliskt.
I sitt arbete blandar hon traditionella konstnärsmaterial med föremål och material som hon finner i sin omgivning.
– Jag tycker om saker som bär på en egen historia.
Tillsammans med en konstnärskollega som stod modell, i samband med att Katarina Elvira Gudrunsdotter var på ett konstnärsresidens i Milano i Italien, gjorde hon en serie fotografier på trä som hon visar i mindre format på utställningen.
Konsthallens nya utställning öppnar den 12 februari.
Bertil Bengtsson, som vikarierar som ansvarig för Konsthallen under våren, tycker att man ska närma sig utställningen med förundran. En utställning som han menar innehåller mycket av den vardagsmagi som han ser som en del av Västvärmland.