Krönika: Det krävs mycket av människor som lever i ett kibbutz

Krönikor
PUBLICERAD:
Sonya Cunningham Oldenvik befinner sig just nu i ett kibbutz i Israel. Här berättar hon om hur livet i ett kibbutz fungerar.

Så jag befinner mig i ett kibbutz i öknen i södra Israel där 111 medlemmar delar på inkomsterna från en ekologisk dadelodling. Uppdelningen sker dock inte, som i andra kibbutz, enligt någon jämlikhetsprincip eller hierarkisk ordning, utan var och en tar vad de anser sig behöva. Och så finns det inga formella regler. Ni som läste förra veckans krönika vet förstås allt detta.

Klockan sex varje morgon (förutom lördag) fyller vi två minibussar med dadelarbetare och åker till plantagen som ligger drygt två kilometer söderut. Några av oss är volontärer (från Israel, Peru, Tjeckien, Ungern, Sverige) och andra är medlemmar i kibbutzet eller på väg att bli det. En man i sjuttioårsåldern, en av dem som grundade kibbutzet för 46 år sedan, är punktligt på plats vid minibussarna varje morgon tillsammans med sin hund Taia, som naturligtvis också följer med till jobbet. Någon egentlig arbetsledare finns inte, men personer med mer erfarenhet och ansvarskännande än andra tar ledningen. Vi delar upp oss på maskinerna och sätter igång. Specialdesignade traktorer med u-formade plattformar sluter sig kring palmerna och från dem kan vi skörda, beskära och ta bort taggar. Vid åtta tar vi paus, sätter oss på marken och dricker kaffe och äter frukt och riskakor. Maskinerna är döpta efter kibbutzmedlemar som gått bort, som Gigi och Brian, och de har alla ett högtalarsystem. Klockan tio serveras en stor frukost nära packhuset.

Kibbutzets skrotupplag och bergen i väster

Efter arbetsdagens slut klockan halv tre serveras lunch i kibbutzets hjärta – den gemensamma matsalen, men det går också bra att äta vid andra tider eller hämta ingredienser och laga sin mat hemma. Första gången jag klev in i köket fick jag stora ögon. Tunnor med solroskärnor, mjöl, bönor, linser, hyllmetrar med olja, pasta, ris, kylrum fyllda av frukter och grönsaker och mejeriprodukter. Och det är bara att ta – till och med avokado. Vill man ha havremjölk får man dock vara snabbt framme eftersom den tenderar att försvinna samma dag som den levereras.

Jag slås av avsaknaden av lappar. De uppmanande, påbjudande, eventuellt skambeläggande lapparna som vanligtvis är en del av inredningen på gemensamma ytor – typ ”diska efter dig!” i personalrummet eller “ ta bort luddet” i tvättstugan - lyser med sin frånvaro här, på den mest gemensamma plats jag varit på. Jag är ovan vid sådan frihet – lappfrihet.

På fritiden deltar jag i yogapass, sjunger i kör, spelar musik, simmar i poolen och har startat en schackklubb. Kibbutzmedlemmarna kan lämna sina barn på skola och förskola, få akupunktur, tvätta sina kläder, hämta vitaminer eller boka en bil, allt utan att behöva åka någonstans eller lyfta plånboken. Själv har jag inte använt pengar sedan jag kom hit.

Men allt har sitt pris: det krävs mycket av människor som lever i kibbutz. Det ställs höga krav på kommunikation, det finns alltid arbete efter arbetet (alla dessa möten) och ja, att stå ut med att leva tillsammans och samarbeta med ett stort antal människor. Jag vet inte hur jag skulle klara det över tid. Å andra sidan vet jag inte om jag skulle klara motsatsen heller.

Jag går igenom köket på väg hem till mitt lilla hus men jag tar ingen avokado: jag är inte den som är den. Däremot lyckas jag knipa en av de sista havremjölkskartongerna.

Ibland är arbetet något av en safari, här hittade vi ett fågelbo i palmens stam
Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.