Motorsågsmadonnan: ”När jag har motorsågen i näven kan jag vara rätt kaxig”

Motorsågsskulptören Lotta Boholm Wall följdes under tre års arbete av filmaren Linus Grötting.

Nordamerikansk berättartradition möter värmländsk bondehistoria.

Nu är det premiär för Linus Gröttings film om motorsågsskulptören Lotta Boholm Wall och hennes arbete med de 15 meter höga totempålarna. Under tre år har han följt arbetet som de båda beskriver som både galet och inspirerande.

I inledningen av dokumentärfilmen "Motorsågsmadonnan" dånar en bjässe till tall i marken omgiven av ett värmländskt landskap i höstfärger. Ytterligare en tall fälls och numera står de sida vid sida och sträcker sig 15 meter upp i skyn, fast förankrade av sex ton betong vardera utanför Långseruds bygdegård.

Med ett berättarspråk inspirerat av den amerikanska ursprungsbefolkningens totempålar, berättar tallarna historier från den värmländska landsbygden. Här möter vilda western arbetslivet för värmländska pigor och drängar.

– Nu är jag mitt rätta jag, utbrister Lotta Boholm Wall som just har dragit på sig uniformen – arbetsstället med detaljer i knallorange och svart. Hon rotar vant bland sina motorsågar och visar hur de skiljer sig i storlek och funktion.

– Allt började med bildhuggarjärn som är betydligt mindre och lättare, berättar hon och pekar mot en trätavla daterad till 1986 som hänger på väggen i hennes ateljé. Lokalen ligger vid Wiksfors bruk, ett stenkast från Långseruds bygdegård, och rymmer flera träskulpturer, stora som små. Här samsas värmländska naturmotiv med bildspråk från Nordafrika och andra fjärran ställen. Alla de spretande intrycken samlas i Lotta Boholm Walls skulpturkonst.

Foto: Carl Edlom

– Fast egentligen började det ännu tidigare, min morfar var möbelsnickare, fortsätter hon.

– När jag som barn var i hans verkstad kände jag ville jobba med någon slags hantverk.

Konststudier och inspirerande resor till bland annat USA och Kanada fick henne att börja tänka stort. Det hon ville göra skulle inte rymmas i mallar för möbler.

– Just totempålar var så inspirerande, fortsätter hon apropå resorna i Nordamerika.

– När jag var gravid med min första dotter för 29 år sedan gjorde jag en totempåle till henne. Det blev min första.

Efter ytterligare två döttrar har antalet totempålar blivit allt fler.

– Anledningen till att jag fastnade för just totempålar kommer från att jag ville uttrycka mig från själen. Totempålen ger ett konstnärligt uttryck någonstans mellan natur och människa – för mig står naturen för något som ger kraft. Det försöker jag få in i min konst.

I ateljén.
I ateljén. Foto: Carl Edlom

Hon börjar berätta om bakgrunden till de två motorsågsskulpterade tallarna.

– Jag ville berätta om värmländsk jordbruks- och kulturhistoria. Ge ett större perspektiv och lära folk vår historia.

En av resorna i Kanada gav henne ytterligare inblick i hur ursprungsbefolkningen snidade in berättelser i sina pålar. Hon tilltalades av berättarkonsten och kulturkrocken som uppstår när värmländsk historia berättas genom en Nordamerikansk tradition kittlade kreativiteten.

– För mig blev det väldigt personligt och det jag gjorde hörde så starkt ihop med bygden, säger hon och slår ut armen mot omgivningen.

– Jag gör min egen design, poängterar hon.

– Jag har inte försökt att härma ursprungsbefolkningens konst.

15 meter höga är de båda totempålarna utanför bygdegården.
15 meter höga är de båda totempålarna utanför bygdegården. Foto: Carl Edlom

Samma fokus som elitidrottare

Projektet med de båda tallarna förstod hon skulle bli tufft och strapatsrikt. Rent ekonomiskt hade hon hoppats på mer regionalt stöd, nu har hon bekostat verken till stor del med egna medel.

– Att arbeta med en motorsåg är speciellt. Egentligen borde jag ha underarmar som Karl-Alfred, men jag kompenserar det med seghet och bra kondition.

När hon sätter på sig hörselkåporna och drar igång maskinen stänger hon resten av världen utanför.

– Det är en slags trans. Om jag skulle jämföra med elitidrott så skulle jag likna arbetet med det totala fokus som en idrottare har i tävlingsmomentet. När jag sedan finlirar med bildhuggarhjärnan, då är det mer meditativt.

Hon har starka band till just Långserud, uppväxt i Säffle men barndomens sommarmånader tillbringades här i trakten. Framme vid pålarna utanför bygdegården börjar hon berätta om den historia de visar.

– Det är min farmor och farfar som jag hyllar. Det var hos farmor jag tillbringade somrarna, farfar hann jag aldrig träffa. De arbetade som dräng och piga.

Längst ner på pålarna finns de båda farföräldrarna avbildade, farfar med ett nästan Mona Lisa-aktigt leende.

– Jord- och skogsbruk handlar det om. Mat, djur och redskap finns avbildade, arbetsuppgifterna skilde sig en del för pigorna och drängarna. Här finns också mönster som snidades in i olika bruksföremål.

Lotta Boholm Walls hann aldrig träffa sin farfar. Nu skildrar hon hans liv som dräng.
Lotta Boholm Walls hann aldrig träffa sin farfar. Nu skildrar hon hans liv som dräng. Foto: Carl Edlom
Farmor var piga.
Farmor var piga. Foto: Carl Edlom

"Litade helt till sin egen förmåga"

Filmaren Linus Grötting hade tagit ett sabbatsår efter gymnasiet och fått ett stipendium för att filmarbete av Säffle kommun. Sent en kväll fick han ett telefonsamtal med en förfrågan om ett filmprojekt som skulle dra igång i ottan morgon efter. Dagen efter klev han runt i sneakers en bra bit in i skogen utanför Långserud.

– Oj vad nervöst det var i början. Det var mitt första betalda filmjobb. Från dag ett kände jag av det starka driv som Lotta har. Det fanns en energi i allt, trots motgångar. Hon litade helt till sin egen förmåga och var stark i sin övertygelse om att projektet var viktigt.

Filmprojektet inleddes hösten 2018 och följer Lotta Boholm Walls arbete från tall till totempåle. I juni i år stod pålarna resta.

– För mig så handlar filmen lika mycket om ett driv som om två skulpterade pålar. Om att fortsätta jobba om du har en idé du verkligen tror på. Förhoppningsvis kan filmen motivera människor som befinner sig i en liknande situation, de har tankar om ett stort projekt men kanske tvekar.

Lotta berättar varför hon ville att arbetet skulle dokumenteras.

– När projektet började ta form insåg jag att det här kommer jag aldrig att göra om, det är alldeles för galet. För stort.

På förhand kändes projektet galet, för omfattande.
På förhand kändes projektet galet, för omfattande. Foto: Carl Edlom

Spegla sina egna släkthistorier

Efter lördags premiärvisning på Långseruds bygdegård ser de en framtid för filmen i diverse dokumentärfilmssammanhang.

– Från filmfestivaler till internationella sammanhang. Nästa steg i arbetet blir att marknadsföra den.

Filmen blir lika mycket en presentation av hennes konstverk som en inbjudan till potentiella turister att ta vägen förbi Långserud.

– Lottas konst är inspirerande, säger Linus.

– Samtidigt är det lokalhistoria. Har man en relation till svensk eller europeisk lantbrukshistoria kan man känna igen sig i de här pålarna. Många kan säkert spegla sina egna släkthistorier i det de berättar.

”Fäster man blicken på toppen för länge får man nästan svindel”, säger Lotta Boholm Walls.
”Fäster man blicken på toppen för länge får man nästan svindel”, säger Lotta Boholm Walls. Foto: Carl Edlom

Titeln "Motorsågsmadonnan" har Lotta Boholm Wall levt med under många år. Det är hennes särbo Jan Boholm som myntat uttrycket, det är också han som gjort ledmotivet till filmen med samma namn.

– Namnet känns lite uppkäftigt och ibland känns det inte alls som jag, ler Lotta.

– Men när jag har motorsågen i näven kan jag vara rätt kaxig. Då känner jag att jag har kontroll på läget.

"Motorsågsmadonnan" premiärvisas den 23 oktober kl. 19.00 i Bygdegården i Långserud.

Publicerad:
Reporter Carl Edlom
Carl Edlom
carl.edlom@nwt.se

Artikeltaggar

FilmHistoriaKanadaKonstLinus GröttingLotta Boholm WallLångserudMänskligtNöje/KulturSkogSäffleSäffle kommunSäffle kommunUSA