Kulturkanalen: Objektiv skönhet

Krönikor
PUBLICERAD:
Marcus Kohlberg
Foto: Privat

Jag ser smideskonsten på husen i Dottevik. De röda tegelväggarna på Björns väg utgör en perfekt fond för de svarta figurerna som verkar tagna ur den fornnordiska mytologin. Monumentala pjäser. Offentlig konst talar i tysthet till oss. Som vittnen och tidsdokument. Politiskt laddad utsmyckning är sprängstoff. Sydstatsgeneraler till häst plockas ner i USA. Nu ska en annan historia berättas. Vi minns alla Saddam-statyn som vältes på ända. Historiesuddande är lika kontroversiellt som verken man raderar.

En genuint dålig idé, oavsett historisk kontext, är att konstverk kan skänkas mervärden genom påhängd utsmyckning. Se på stadens son, den ständigt aktuella Fågelmannen. Liss Eriksson fick i uppdrag att gestalta hela torget, vilket han gjorde. Med bravur. Skulpturen, flankerad av de skuggade bänkarna. Framför, vatten i stilla fall. Femtio år ungt är denna spelplats alltjämt mästerligt balanserad. Om det inte vore för stolar, bord, blomkrukor och klumpiga papperskorgar. Detta är en huvudvärk med många bottnar. Strandskyddet som nu debatteras borde ha sin motsvarighet i en garant för skydd av offentlig konst.

Jag läser en text av Andres Lokko i Svenska Dagbladet om popmusik som (sannolikt) aldrig kommer att få upprättelse. Limp Bizkit och andra band med arga, vita män var paria redan under sin storhetstid runt millennieskiftet. Och historien har inte varit till genrens (nu-metal) fördel. Musiken bygger på yxigt aggressiva element, kemiskt befriade från själ och sväng. Kopplingar görs till alternativhögern. Orkestrar i detta fack åtnjöt stora kommersiella framgångar, men de opererade i en förbisedd kulturskymning. Där fanns krafter som när de släpptes lösa kulminerade i stormningen av Kapitolium.

Om denna genre är evigt dömd får framtiden utvisa.

Att hålla käften på bio tycks vara en utdöende konstform. Så enkelt, och så mycket bättre filmen blir. Och varför köper folk godis i papper på bio? Jag skriver detta som en sur lapp i tvättstugan. Men här finns en hatkärlek. Sorlet, skratten, prasslandet är ju en del av upplevelsen. Ett fenomen ovan tid, men inte rum. Det är i biosalongen det händer.

En annan sak från filmens värld jag återkommande fascineras av är övermänskligt orienteringssinne. Hur kan man veta att fienden flyr i sydöstra trapphuset när man befinner sig i en korridor utan fönster. Har ni noterat detta i actionfilmer? Denna förmåga är sprungen ur en matematisk skönhet. Närmast absolut och objektiv.

Jag besvarar upprymda och nyfikna frågor om en skulptur i staden. Det undras över konstnärens namn och hur gammal statyn är. Samtalet böljar. Frågan varför verket står där det gör, med den outtalade syftningen att all konst står i stadsparker och på torg, är dock omöjlig att besvara.

Skönhet är subjektivt. Därför. Varför skulle skulpturen inte stå där den står? Magkänslan leder oss, även genom den rationella illusionen. Som Robert De Niro säger i John Frankenheimers hårdkokta Ronin (1998):

”Närhelst det finns tvekan, finns det ingen tvekan.”

Objektivitet?

Glöm det.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.