• idag
    29 nov
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    30 nov
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    1 dec
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    2 dec
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    3 dec
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm

Reflektion: Bara fyra kvinnliga poeter

Krönikor
PUBLICERAD:

Poeter finns det inte många av bland nobelpristagare i litteratur. Och inte heller kvinnor. Av kvinnliga poeter räknar jag till fyra under de mer än hundra år som gått sedan 1901. Jag har haft någon form av relation till alla fyra.

Den första var Gabriela Mistral som fick priset 1945. Om henne talas knappast alls numera. Hon var chilenska från Patagonien och verkade som pedagog, chilensk diplomat och – själv barnlös – som internationellt ombud och förkämpe för barn i fattiga länder, det som senare blev Unicef. Hjalmar Gullberg var hennes förste översättare till svenska. Om jag minns rätt framträdde jag i en soaré på läroverkets aula nån gång på 50-talet. Jag improviserade på flygeln i a-moll – det är lätt att improvisera i a-moll, bara vita tangenter – medan Gudrun Inglander, en intressant flicka i vit kalufs, läste dikter av Gabriela Mistral. Det är inte klart om jag spelade till Mistral eller till Gudrun...

Nelly Sachs belönades 1966. Då kände jag bara till henne från tidskrifter. Hon var judisk flykting undan nazismens Tyskland, hennes verk hade på 30-talet bränts på bål, traumat kom hon aldrig över. Hon är en av de tre kvinnliga konstnärssjälar som Karin Johannisson beskrev i Den sårade divan. De andra två är Agnes von Krusenstjerna och Sigrid Hjertén, alla tre patienter på Beckomberga. Via Nelly Sachs kollega och brevvän Paul Celan vågade jag mig långt om länge närma mig denna det judiska folkets mystiska, storslagna klagosång...

När den polska poeten Wislawa Szymborska 1996 fick priset var det första gången jag tippade rätt pristagare. Och jag kom hem från bokmässan i Göteborg med ytterligare en vacker liten volym med mjuka pärmar och pregnanta ord och tankar, for på ett möte med folkhögskolerektorer i Kristinehamn, begärde ordet, reste mig och reciterade den hisnande texten:

För barnafödsel

är världen aldrig redo

Ännu har våra skepp inte återvänt från Vinland.

Än har vi S:t Gotthardspasset framför oss.

Vi måste lura vakterna i Tors öken,

ta oss genom kanalerna till Warszawas centrum,

hitta rätta vägen till kung Harald Blåtand

och vänta på minister Fouchés fall.

Först i Acapulco

börjar vi leva på nytt.

– – –

Rektorskollegiet hade överseende med mig, så betedde sig bara en stackars sate från folkbildningens förtröstansfulla barndom, det händer förstås inte nuförtiden... jag läste häromdagen att den nya vänstern betraktar bildning som ett elitprojekt att hålla sig på armlängds avstånd från.

Så satt vi då vid morgonkaffet i biblioteket med morgonstudion tjattrande i TV:n. Litteratörer spekulerade om tänkbara kandidater till litteraturpriset 2020. I förbifarten nämndes Anne Carson, amerikansk poet. Jag tänkte: varför inte lika gärna Louise Glück, gick till hyllan och fann henne inte. Aha, hennes Averno med det konstfulla omslaget är kvar i stugan Däroppe på Åsen i Salungen. Klockan ett avslöjade ständige sekreteraren att han och hans kollegor hade tänkt samma tanke. Jag gjorde mig ärende till skogen för att återuppta bekantskapen med Louise Glück:

Man dör när ens ande dör.

Om inte, lever man.

Man gör det kanske inget vidare, men man fortsätter –

man har inget val.

När jag säger så till mina barn

lyssnar de inte.

De tänker att –

så där gör gamla människor jämt:

talar om sådant som man inte kan se

så att ingen ska märka alla hjärnceller de förlorat.

De blinkar åt varandra;

lyssna på gamlingen som pratar om anden

eftersom han inte längre minns vad stol heter.

– – –

Ja, så är det. Men trots att Louise Glücks förmenta lättillgänglighet är en chimär, tag och läs!

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.