• idag
    20 okt
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      2.4 mm
  • onsdag
    21 okt
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    22 okt
    10°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    23 okt
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    24 okt
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm

Kulturkanalen: Jazzgossen

Krönikor
PUBLICERAD:
Marcus Kohlberg
Foto: Privat

Jag korsar torget i den sena oktobereftermiddagens sista strimma av ljus. Willow Weep For Me, upp med kragen. Det är liksom fuktigt trots att det inte regnar. Fågelmannen spejar. Vi är årsbarn. Den senares tillblivelse var en utdragen process. Drygt tio år. Men så blev resultatet bra också. För mig har skulpturen, bokstavligt talat, alltid funnits. I sin ogenerade bastupose definierar den stadsbilden. Fågelmannen är Arvika. Ingen har väl missat debatten. Skall den flyttas? Nej, säger jag.

Fågelmannen är jazz. Det räcker för mig. Femtio år ung är han alltjämt modern. Precis som John Coltranes eller Dexter Gordons musik. Liss Erikssons Fågelmannen är en produkt av en tid när staden blickade framåt. Detta är något vi bör vårda och ta fasta på. Hur vill vi utveckla Arvika – vad vill vi omge oss med? Rörelsen Arkitekturuppropet vänder sig mot den modernistiska gestaltningen av Sverige. Man säger sig värna ett mer traditionellt formspråk. När vi förlorade Dahlinshuset vid torget häromåret bjöds staden en chans att bekänna färg. I ett försök att återskapa charm och gemyt lät man resa en huskropp som jag antar ska påminna om det nedbrunna 1890-talshuset? Mission Impossible. Kontrasten blir tydlig intill EPA-husets djärva Sovjet-funkis. Som av en händelse finns nybygget vid torget med på Arkitekturuppropets lista över lyckad nyproduktion. Tillsammans med ytterligare två objekt i Arvika. En intresseorganisation som förespråkar nostalgi och tillbakablickande i det offentliga rummet har alltså listat tre objekt i vår stad. Är detta värt eftertanke? Jag anser det.

Foto: Marcus Kohlberg

När Arvika fick sina stadsprivilegier 1911 var jugend på modet och detta återspeglades i stadens utformning. När Fågelmannen landade på torget 1971 var det mitt i ett framåtsyftande språng. Rötterna fanns, och finns, där. Konsthistoriskt, mytologiskt. Men vi finner också det abstrakt oväntade. Fågelmannen är jazz. Liss Eriksson kunde hålla två tankar i huvudet samtidigt. Fågelmannen är uråldrig och modern, gåtfull och inbjudande. Precis som jazzen.

I Sölvesborg har stadens politiska majoritet klubbat att kommunen inte längre ska köpa in ”provocerande samtidskonst”. I februari publicerade Sveriges Television en nyhet som läckt från Vita huset. President Trump vill styra upp utformningen av officiella byggnader. ”Make federal buildings beautiful again” lyder arkitekturplanens slogan. Nyklassicism skall råda, inte modernism.

Är det i ett sådant kulturkonservativt klimat tankar om förvisning av Fågelmannen frodats, och vad leder det till i förlängningen? Snart råder kanske inte konsensus kring armlängds avstånd mellan beslutsfattare och konstnärligt innehåll. Frågorna dröjer sig kvar som den sista traven självhjälpslitteratur på bokrean.

Att avlägsna Fågelmannen från Arvikas skyline bidrar inte till den planerade förnyelsen av torget. Han är det modernaste vi har.

En flytt av Fågelmannen skulle innebära regression.

Scrapple From the Apple, I Hear a Rhapsody.

Fågelmannen ligger kvar – och tänk, jag tror han lyssnar.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.