Reflektion: Jössehäringen

Krönikor
PUBLICERAD:
Sven Smedberg

Den blide Göran Bryntesson i Mangskog har ägnat sig åt lokalhistoria på sistone. Och fägnat oss därmed i lokalbladet. Onsdagen 9 september gjorde han halt inför begreppet ”jössehäring”. Om jössehäringen kan man orda länge, Göran tog ett helt uppslag i anspråk. Han uppsökte ett stort antal auktoriteter i ämnet, det blev en kavalkad, en helsida, en bredsida av enbart smickrande omdömen om dessa lättsamma västvärmlänningar. Man kan undra om han gjort ett urval utsagor som stämmer med hans egen lättsamhet.

För ett tjugotal år sedan gjorde jag en egen undersökning av fenomenet. Tanken var att den offentliga konst som jössehäringarna omger sig med speglar deras person, deras kynne, deras karaktär. Det är kanske en befängd tanke, men ändå. Jag tillbringade ett par, tre månader med att upprepade gånger granska de ca. trettiofem offentliga konstverk som jössehäringen omger sig med i Arvika. Och fann att han och hon är upptagna med de eviga frågorna, Skapelsen, Tiden, Kosmos osv. Vid Gate möter man av en Taserudsstake, som är en huvudlös ängel som bådar oss … vadå? På Gateskolans vägg hänger en klocka vars vackra mosaikkalender visar att första lördagen i oktober är speciell, den lilla mosaikplattan är gyllene. Men dit kommer vi aldrig för klockan saknar visare. På tingshusets sydvägg finns avbildad Rättvisans vågskålar, men den ena fattas, vad händer då med rättskipningen? Och på Torggatan står Elis, visst är han tråkig.

Stadens huvudverk, länge stadens huvudvärk, men inte nu längre, är förstås Fågelmannen, en figur, som i korrespondens med den Adam, som skapas på Trefaldighetskyrkans gavel, berättar om ett hot. Fågelmannen är hotad, precis som Adam är hotad, för Adam är ju egentligen en Isak som strax ska bli slaktad av sin fader Abraham. Däroppe på väggen. Om man får tro konstexpertisen. Så Fågelmannen är en problematisk skulptur som arvikaborna ställt i stadens mittersta mitt. När där i stället hade kunnat stå en oförarglig märr med en kung på.

Summan av mina bemödanden blev att dessa iakttagelser och de religiöst associerade triptykerna som hänger på flera platser i stan, tydligast i kommunhusets glasade gång till kaféet, gjorde jössehäringen till en förvånansvärt andlig person, upptagen av eviga, tunga frågor. Så vart tog den lättsamme jössehäringen vägen?

Arketypen heter Löpar-Nisse. Men när han har underhållit oss med sin skröna om den nödställde Napoleon Dundrapart langt sörut i Europia och vi än en gång hört den underbara repliken: ”När patron ljuger, da jagge ä dä sanning”, sätter sig Löpar-Nisse på en bordskant och gråter en skvätt över jäntblig och brännvin.

Den energiska jössehärspolskan drar således över en bordun av melankoli. Den hör vi inte alltid. Eller vill inte höra. Och Göran Bryntesson är alldeles för blid för att vilja störa oss tåcken olåt.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.