• idag
    20 okt
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    21 okt
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    22 okt
    10°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • fredag
    23 okt
    • Vind
      1 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    24 okt
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm

Insändare: Arvika – stå upp för Robin, Christian och Kevin

Insändare
PUBLICERAD:
Foto: Adam Ihse/TT
För ett par år sedan kom dokumentären om Kevin-fallet och därefter fick bröderna Robin och Christian beskedet att de avskrevs som mördare av barndomskamraten Kevin, som de i 20 års tid levt med som skyldiga till.

Ja, det finns väl ingen i Arvika som har missat detta? Nu har boken Berättelsen om Kevinfallet som Andreas Slätt skrivit tillsammans med familjen Karlsson-Dahlén kommit och vi får följa både Kevins familj och Robin och Christians familjer från det att Kevin hittats död.

Det är en läsning som man gör med tårarna rinnande mest hela tiden! För ”Myndighetssverige” verkar helt blinda för att det är barn de har framför sig och gömmer sig bakom att den sanning de har bestämt sig för är den sanning som ska råda. Oavsett hur verkligheten ser ut. Även föräldrarna döms att inte få tänka och vara sig själva. Nu pratas det inte längre om pojkarna såsom mördarna, utan de som blivit utsatta för en hemsk, felaktig behandling.

Men varför är Arvika så tyst? Som Martin Luther King sa: ”Den yttersta tragedin är inte de onda människornas brutalitet, utan de goda människornas tystnad”. Vi förstår att de som var ytterst ansvariga för det som hände inte verkar ha för avsikt att erkänna att de hade fel och be om ursäkt. Vi andra kan gömma oss bakom ”vi var inte med, vi förstod inte, vi hade ingen insyn” och så vidare. Men faktum är att vi som stad är ansvariga och oavsett vars och ens personliga läge, borde vi tillsammans stå upp och säga ”Det som hände er var fel! Vi står inte bakom att sådant får ske.”

Nu vill jag vända mig till mina politikerkollegor och alla som på olika sätt har till uppgift att representera Arvika på olika sätt; visst borde vi på ett officiellt sätt kunna ge familjerna upprättelse på något sätt? Särskilt då de själva inte, trots att de med all rätt borde vara det, är bittra på Arvika - trots att någon tagit sig rätten att säga att bröderna inte var välkomna till Arvika, i alla fall inte innan de blev 18. Vem har fått en sådan rätt? Vi måste bli duktigare på att förhindra maktmissbruk. Jag vet att många vill föra fram att ”vi ska blicka framåt och inte leta syndabockar” då det har hänt många saker i vår stad som gått fel. Men ska vi kunna gå framåt, kan vi inte gå med sådana här ”undansopade missar”, de behöver erkännas för att vi ska kunna gå framåt på rätt sätt.

Ett sätt skulle kunna vara att faktiskt avsätta en viss summa i vår budget till Kevin-stiftelsen, likaväl som att sponsra olika föreningar. Även den summa som har gått till olika viten som kommunen dragit på sig, borde kunna gå till den, då fel som begåtts av kommunens olika tjänstemän brukar få kosta - här går det dessutom tillbaka till just Arvikas barn och unga. När nu bröderna inte vill sätta Arvika på kartan som en hemsk kommun utan vill att vi ska vara med och forma framtiden bättre - varför kastar vi oss inte på det tåget, när vi faktiskt är skyldiga dem så mycket mer? Med en uppmaning om att tillsammans höja rösten och visa att vi menar allvar med att felaktigheter inte ska blundas för, att Arvikas dåliga hantering av saker är något vi vill sluta med och ta ansvar för. För sanningen och rättens skull. För Arvikas framtids skull. För Kevins, Robin och Christians skull.

Maria Carlsson (KD)

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.