• idag
    25 sep
    17°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • lördag
    26 sep
    14°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • söndag
    27 sep
    15°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    28 sep
    14°
    • Vind
      4 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm

Kulturkanalen: Fyra pojkar i en Saab

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:
Marcus Kohlberg.
Foto: Privat

Korset i Mikkola. Turistattraktion och naturfenomen. Icke av denna värld? Introducerat för mig av Göran Nilsson, folkbildare och vissångare. Korset består av en ristning i marken, relativt stort och djupt, väl synligt. I själva korset växer ingenting. Inte heller samlas löv eller annat skräp däri. Ett gäckande mysterium, minst 150 år gammalt. Göran testade en hisnande teori på den församlade skaran. På samma sätt som den uppluckrade jorden i Mikkolakorset inte låter sig gro igen – skulle en ljudslinga kunna fastna på en given plats? Undertecknad gick ner i intellektuell spagat över idén.

Snackade nyligen med en gammal klasskamrat om vår livslånga kärlek till Kiss. Vi sminkade oss och framförde Kissnummer playback med viss framgång i en avlägsen skoltid. Vår musiklärare Mats Berglund, välrenommerad spelman, stöttade och uppmuntrade. Han tog oss på turné i sin Saab V4. Vi levde drömmen, och det kanaliserade en kreativitet som gör att jag idag skriver. Vikten av en god pedagog kan inte överskattas.

Kort bakgrund. Fyra grabbar i det tidiga 70-talets New York sminkar sig och komponerar tidlös rock&roll. Med platåskor, pyroteknik och refrängsväng trollband de miljoner barn och tonåringar. Däribland mig och mina kamrater. Efter något år hoppade två originalmedlemmar av. Ersättarna fick nytt smink, nya identiteter. Kiss var fortfarande halvgudar som hjälpte oss att navigera mellan fluortant, overhead-apparat och skolbespisningens oxjärpar. Det enda som motsvarade magin vi upplevde genom Kiss var mârten, första helgen i oktober varje år. När bandet så droppade sminket 1983 blev de ett rockband i mängden. Ytspänningen försvann.

Tretton år senare infriades den innersta av pojkdrömmar. Kiss återförenades, med originalmedlemmar och smink. Konserten på Stockholm Stadion är fortfarande bland det mäktigaste jag upplevt.

Historien skulle dock upprepa sig. Samma medlemmar lämnade bandet en andra gång. Vad som sedan kom att ske förändrade allt. Man fegade ur och satsade sitt fuktiga krut på kloning. Ersättarna övertog de avhoppade originalmedlemmarnas masker. Kiss hade blivit ett band som gjorde covers på sig själva. Ännu en gång försvann ytspänningen.

Mitt klassiska Kiss är dock untouchable. Det nötta och luggslitna konvolutet till plattan Dressed to Kill (1975) pryder mitt kontor. Bandets samlade låtskatt ger mig fortfarande samma kick.

Mikkola är en gammal boplats i byn Röjden, Torsby kommun. Hur och varför korset uppstått, det vet vi inte. Ej heller hur det kunnat bestå. Och kanske är det oviktigt. Vi behöver alla ett Mikkolakors. Inom oss eller i geografin. En plats där inget ogräs växer. En plats där mystiken är intakt. Mats och Göran krokar arm med Paul Stanley och resten av Kiss i en långdans som fortfarande pågår.

Nå, men kan nu ljud dröja sig kvar undrar den vetgirige?

Utan tvekan är det så.

Rör jag mig utmed Styckåsens höjder så ekar där, tyst men ändå fullt hörbart:

”I wanna rock and roll all nite, and party every day!”

Lyssna du också - vårda ditt Mikkolakors.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.