• idag
    9 aug
    23°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    10 aug
    22°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    11 aug
    23°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    12 aug
    24°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    13 aug
    23°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm

Krönika: Det arktiska guldet

Krönikor
PUBLICERAD:
Hjortron - det arktiska guldet

Hjortronställena är nordbornas kanske bäst bevarade hemlighet. Testa själv – fråga en svensk vart man kan hitta dem. På sin höjd får du en vag beskrivning och generella upplysningar om myrar i skogen, men sällan kommer någon peka på en karta och säga ”här är de”. Men många vet. Och de som inte vet vill gärna veta. Hjortronställena är dock en hemlighet man måste förtjäna.

Den som en gång funnit dem vet vad jag menar när jag säger att det är som att hitta guld. De små orangea eller röda bären lyser som klimpar mot den som närmar sig mossens klofsiga marker. Det känns som att bli invigd i skogens hemligheter, och bären är priset för att ha fortsatt lite längre på sällan beträdda stigar. Men vi människor är långt ifrån de enda som njuter av de saftiga, molnliknande bären. På nästan varenda ett sitter ett litet flygfä, en myra eller någon annan sexfotad typ och suger i sig av den söta saften. Efter en stund lägger man också märke till de hundratals, kanske tusentals fjärilar och malar som vippar runt mellan tuvorna och då och då slår sig ner på en särskilt oemotståndlig blomma. Skrämda småfåglar flyger upp ur mossen bredvid fötterna. Bor de där? Eller sitter de där för att ta igen sig en smula? Kanske väntar de på rätt tillfälle att fånga upp en insekt. Förresten äter nog fåglarna också hjortron, och kanske sätter de sig i mossen en stund för att komma över paltkoman. Jo, de är nog inte bara människornas pris, utan också alla andra djurens, som även de väntat på att bären ska mogna.

Hjortronplantan är härdig men känslig på samma gång - själva plantan tål ner till fyrtio minusgrader men blomman klarar knappt en enda frostnatt. Bären i sin tur innehåller flera gånger mer C-vitamin än apelsiner och det sägs att nordiska sjöfarare tog med sig hjortron inlagda i rom på sina långa resor och att de därför bättre än andra klarade sig från skörbjugg.

Hjortron är inte heller lättsamma och samarbetsvilliga som blåbären, som lätt trillar av när man kammar deras buskar. Hjortronen låter sig inte plockas annat än med varsamma fingrar som försiktigt omsluter dess nederdel och drar upp dem utan att få stjälk och kronblad med på kuppen.

De är skogens kronjuvel, minns jag att jag tänkte en gång när jag satt där på myren och kände mig speciell. Men så slogs jag av tanken att om det inte vore för blåbärsskogen skulle det ju inte finnas några hjortron. Det är ju resten av skogen som skapar de rätta förhållandena för myren och mossan och bären. Att utan granskog och blåbärsris och allt annat som gör en skog skulle det inte finnas någonting att fortsätta in i för att komma fram till myren. Kanske är hjortronen bara skogens sätt att skryta, något som glimmar lite extra för att påminna oss om hur viktig den är i form av ett lysande dyrbart bär.

I år tog jag med en väninna till mitt hjortronställe. Även fast hon inte är född i Sverige tror jag att hon förstod vikten av denna gest (speciellt eftersom jag noggrant förklarat det). I bilen kände jag mig delad. Dels glad över att få visa någon denna magiska plats, dels oro över att den ska upptäckas av någon som inte visar hänsyn. ”Hittar jag någon annan på myren nästa år vet jag att du har skvallrat och då är det slut med den här vänskapen!” utropar jag halvt skämtsamt, halvt allvarligt.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.