• idag
    9 aug
    23°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      NO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    10 aug
    22°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      O
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    11 aug
    23°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    12 aug
    24°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      S
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    13 aug
    23°
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm

Insändare: Ni har grävt er egen grav

Insändare
PUBLICERAD:
Insändare.
Foto: Åserud, Lise

”…go Johnny go!” strömmar från radion i en klarröd Cadillac som i solnedgångens sista strålar sakta glider förbi Arvika tågstation. Fyra glada ungdomar skålar med varsin ölburk, vända mot varandra i bilens glatta skinnsäten. Med ett flertal andra bilar i följe rullar de vidare längs järnvägsgatan, i hamnen står resten av festprissarna i goda vänners lag. Ett gäng glada pensionärer iakttar en lång karavan med allt från Alfa Romeo till Buick Electra från ett par parkbänkar längs med Kyrkogatan, någon stapplar iväg för att få kika på en blänkande Pontiac Bonneville som just parkerat utanför Greven. Sommarkvällen är varm och pirret av nattens kommande bravader vibrerar i luften. Arvika – gemenskapens stad.

Så vackert kan gemenskap vara. Så kan den kultur som ”Ung” beskriver i sin tidigare insändare upplevas. Men, ser den ut så idag?

Frågan är lättbesvarad, svaret är så enkelt att det räcker att ta sig en titt utanför Shell en tidig söndagsmorgon eller i baksätet på en sönderrostad Cheva, för att se det med egna ögon. Svaret står skrivet i alla de tusentals glasskärvor som pyntat marken längs med Arvikas gator, i alla de polisanmälningar som gjorts på grund av slagsmål, vandalism och ofredanden. Det står skrivet i pannan på de vars nattsömn, mentala hälsa och inte minst tålamod tagit stryk för längesen. Långt före ni tog det nyligen införda förbudet som något slags personligt påhopp.

Vi är alla en produkt av våra egna intressen och behov som vi gärna vill tillgodose oss själva, men vad som kan vara svårt att förstå, när ens förstånd inte sträcker sig längre än till jag, mig och mitt, är att ett samhälle är byggt på ömsesidig respekt. Och såvida man inte lever totalt isolerad långt ute i vildmarken, måste man kompromissa med andra levandes viljor och önskemål. I det här fallet kan jag tycka att det är fullt rimligt att man vill kunna upprätthålla en av de fem mest basala behov vi har – sömn. Den önskan tycker jag nog att man ska kunna förvänta sig att få uppfylld i ett modernt samhälle. Utan att behöva flytta bort från civilisationen.

Det är också därför jag finner det komiskt att de som argumenterar för det nattliga skränandet använder sig av mothugget ”de som störs borde flytta ut från centrum”. Det är nämligen så att det resonemanget fungerar åt båda håll. Och visst kan man tycka att det bara är att ta sitt pick och pack och flytta ur stan om man insisterar på att få vila efter en 40 timmars arbetsvecka. Och självfallet kan man flytta, så länge man har pengar, tid, kraft, ork, körkort, möjlighet att eventuellt flytta till ett annat äldreboende, ta med sina eventuella assistenter, byta dagis och skola åt sina barn, kanske säga upp sig, få ett nytt arbete på beställning et cetera. Men vad man å andra sidan kan tycka är enklare, är att skruva ner volymen. Kanske till och med lägga i ettan och köra ett varv ut mot Falleberget och 61:an, om spruckna trumhinnor är något slags avgörande kvitto för att natten varit lyckad.

Att klä på sig offerkoftan är i det här fallet lönlöst, det förstår ni säkert också själva. Jag uppskattar själv inte när auktoriteter begränsar mitt leverne, men om jag är dum nog att gång på gång trampa andra på tårna när lösningen är så enkel som att börja titta efter vart man går, då har jag tyvärr bara mig själv att skylla när någon sätter ner foten. Vare sig det är min chef, myndigheterna eller rent av rättsväsendet. Det handlar om ömsesidig respekt. Det handlar om att vara människa i en värld full av andra människor, oavsett om man vill eller ej.

Och vad gäller de argument som författaren till förra insändaren presenterade, nämligen den eventuellt upplevda otryggheten i centrum, risken att unga flyttar från Arvika samt att äldre blir uttråkade i brist på liv och rörelse, så vill jag möta dessa på det allra ödmjukaste av sätt:

•Det är sedan länge känt att de ökade problemen med skadegörelse, rattfylleri och olovlig körning har gjort att den nattliga miljön i Arvika och övriga områden i Värmland upplevs otryggare.

•Om ungdomar anser sitt enda nöje och koppling till Arvika vara möjligheten att utsätta sig själva för så hög volym att det riskerar få långvariga, i vissa fall permanenta skador på sin hörsel, så finns det en liten risk att en eventuell flytt från staden inte kommer att lösa några problem. De är nog mer svårlösta än så.

•Vad gäller en äldre samhällsinvånares nöje i att lyssna på Eddie Meduza klockan tjugo över två en lördagsnatt kan jag inte uttala mig om, då jag själv bara är en släng över tjugo. Utifrån föregående skribents pseudonym, alltså ”ung”, vill jag anta att denne inte heller kan uttala sig, oavsett vad dennes mormor tycker. Det enda jag kan inflika, är att de flesta äldre jag känner sällan sitter uppe sent om nätterna och diggar, men det kan också vara ren tillfällighet att min omgivning gärna kryper till kojs strax efter Bonde söker fru.

Att kommunen infört det tillfälliga förbudet mot nattlig trafik i Arvika innerstad är inte en dödsdom. Redan i oktober i år är förbudet hävt och ni kan återgå till vad ni kallar kultur och gemenskap. Men ha då sommaren 2020 i åtanke. Tänk på varje missat varv runt rondellerna när ni står utanför McDonalds och hejdar impulsen att skruva volymen på max, kasta flaskan i asfalten och slå han i 740:n rätt över näsbenet. Det blir nämligen konsekvenser av det.

Jag vet att ni är arga, jag förstår att ni blir frustrerade, men i ärlighetens namn måste jag nog hoppa upp på min allra högsta häst, och säga, ni har grävt er egna grav.

I.J

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.