Han har bytt Arvika mot Austin i Texas och låter gärna arbetsdagar bli arbetsnätter.
NWT ringer upp multiinstrumentalisten Jonas Wikstrand för att prata om filmmusik, folkmusik och adrenalinkickar.
När vi ses i Skypefönstret har Jonas Wikstrand varit uppe sedan femsnåret, lokal Texas-tid. Nu visar hans klocka nio och med långa, blonda lockar och en kaffemugg ropar han hej när tekniken väl är med oss. "Jag är något av en kaffe-elitist", erkänner han när vi nämner det amerikanska kaffet som blaskigt. "Jag är intresserad av kaffe på samma sätt som ölkännare är intresserade av mikrobryggerier", fortsätter han. Anledningen till den arla morgonstunden med fem koppar kaffe är att han är i slutfasen av arbetet med en långfilm. Han arbetar med ljuddesign och komposition.
– Jag har alltid velat arbeta med att skriva musik, säger Jonas Wikstrand rappt.
– Först tänkte jag att det var som låtskrivare jag ville verka, men jag insåg att det skulle bli alldeles för slätstruket. Efter att ha gjort en del både konstmusik och pop, såg jag filmmusiken som den gyllene medelvägen där jag kan hålla på med alla stilar samtidigt och leva på det.
– Det är det som är grejen med filmmusik för mig, jag kan jobba med känslor på ett helt annat sätt än jag kan om jag jobbade med pop.
Han berättar att han kan sitta i timmar i sträck med ett stycke filmmusik, han arbetar sig fram till ett läge där han själv får gåshud av föreningen mellan bild och musik.
– Gåshuden är den ultimata bekräftelsen på att jag har gjort något bra. Jag får inte den känslan riktigt när jag jobbar med bara musik, det är när det visuella möter det audiella som en extra effekt, en extra dimension, uppstår. Den sammanlagda konsten väcker enorma känslor i mig. Det blir som en adrenalinkick!
För att jaga den där kicken behöver han för varje gång arbeta allt mer intensivt.
– Det blir svårare att bli nöjd, att nå den där höjden.
Amerikansk western
Ingången till filmmusik tog han via Sveriges television och diverse tv-program. Under senare år har han fokuserat allt mer på långfilmer.
– I år har jag jobbat med fyra långfilmer. En svensk biopremiär, en skräckfilm som heter "Andra sidan". Det jobbar jag med just nu. Där har jag bland annat gjort stråkmusik där jag spelar alla stämmor själv, jag har "lagrat" mig själv och skapat min egen ljudbild.
Bland de andra projekten för året finns en amerikansk westernfilm – "The Pale Door" – även den med ett skräcktema och en action-thriller, också amerikansk.
– Ett spännande, intensivt år har det varit. Även om många produktioner stannat av så fortsätter efterproduktionen för de filmer som spelades in innan pandemin.
Skräck verkar vara ett genomgående tema för dig?
– Det har blivit så den senaste tiden, som på bananskal mest. Inför nästa år har jag flera äventyr- och dramaproduktioner som väntar. Ingen skräck alls. Så det är ombytligt.
Pandemin verkar inte ha påverkat dig nämnvärt?
– Inte i jobbet direkt. Men det kommer troligtvis att bli ett hål i höstkalendern. Då får jag hitta på egna projekt.
Han beskriver ett omfattande experiment där han samlat en symfoniorkester som var för sig har spelat in sina stämmor på distans hemmavid och så har Jonas Wikstrand sammanställt allt och spelat upp det i en orkestersal för att få rätt ambiens.
– Det är musik som jag själv har skrivit. Projektet tog form för en tid sedan då jag räknade med att arbetet skulle sina, men det gjorde det inte.
Just att fylla tiden med både kommersiella uppdrag och egna idéer verkar vara hans styrka. Här råder ingen brist på uppslag, något som han själv lyfter fram som en viktig konkurrenskraft.
– Jag är driftig när det gäller att hitta på saker. Det är en drivkraft att motverka stagnering. Stagnering är min största rädsla. Jag skulle inte fixa att hålla på med samma sak hela tiden, jag tackar nej till projekt som handlar om saker jag redan gjort. Jag måste ha nya utmaningar.
Nyligen la Jonas Wikstrand ut en video på sina sociala medier där han spelar folkmusik i en trio som bara består av honom själv. Trickfilmen visar Jonas gånger tre spela fiol, gitarr och mandolin.
– För mig är all musik, alla ljud en känsla. Det finns inte olika stilar, allt är bara olika känslor.
Hårdrock och fiol
Hemma i Arvika började allt med fiolen när han var tre, fyra år som han minns det. Sedan blev det tangenter och trummor och allt det andra.
– Musiken valde mig snarare än tvärtom. Anledningen till att jag orkar hålla på, att jag fixar tio timmarsdagar, är att jag varierar mig.
Parallellt med sin karriär inom filmmusiken är han trummis i Arvikabandet Enforcer där hans bror Olof sjunger och spelar gitarr.
– Vi hade flera festivalspelningar bokade för sommaren och en turné i höst, allt är flyttat. Men bandet är i allra högsta grad aktivt, även om omständigheterna gör att allt är extra krångligt just nu. En Europaturné blir det i maj nästa år. Om världen öppnas upp tills dess. Vi har faktiskt en spelning bokad på i Slaktkyrkan i Stockholm i september som kan bli av.
Enforcer spelar hårdrock med tunga 80-talsinfluenser.
– Mina rötter har jag i hårdrocken, det är i alla fall det jag spelat mest i livesammanhang.
Flytten från Sverige till Texas tillskriver han kärleken. Austin beskriver han som en fin kulturstad med ett myllrande musikliv.
– Jag har bott i Austin i fyra år nu, min fru Tiffany kommer härifrån. Till en början jobbade jag mest mot Sverige, men under senare år har jag lyckas komma in på den lokala marknaden. De svenska produktioner jag arbetat med har varit en bra skola märker jag, Sverige håller bra klass.
Hur vill du beskriva konkurrensen om jobben i USA?
– Till en början i Sverige var det svinsvårt att få in en fot. Här i Austin var det enklare att komma in i independentproduktioner, jag hade såpass mycket att visa upp för att få de jobben. Men att ta steget till de större produktionerna, det är betydligt svårare. Och där handlar det mer om en som person än ens kompetens.
Han utvecklar:
– Är man bra på att samarbeta, duktig på att kommunicera och kan leverera mot deadlines och alltid vara positiv oavsett situation, så har man i alla fall en bra chans.
Ett bra visitkort för honom har varit arbetet med trailers för en stor amerikanskt biokedja. En hel del jobb har kommit in genom rekommendationer som bottnar i det arbetet. Ofta är det så att det ena jobbet ger det andra.
– Ja, så är det. Det är nästan omöjligt att få jobb genom att bara höra av sig till filmare och säga att man finns tillgänglig. Då försvinner man direkt i mängden.
Hollywood
En annan svensk som skapat sig ett namn inom filmmusiken är Oscarsbelönade Ludwig Göransson. Han tog vägen förbi Arvika och Ingesund folkhögskola på vägen till Hollywood.
– Han är en fantastisk kompositör! En stor konstnär. Jag ser upp till honom väldigt mycket, vilken resa han har gjort! Han är min absoluta favorit i Hollywood.
Kan den svenska bakgrunden vara ett plus i din bransch? Det blir något mer exotisk, ett sätt att skilja sig från mängden?
– "Det svenska popundret" som det heter, det är mer känt i Sverige än här. Vi överskattar det. Men det finns säkert saker i min bakgrund, inte minst mitt intresse för folkmusiken, som gett mig ett personligt sätt att komponera. Allt jag kan har jag lärt mig i Sverige – från kommunala musikskolan i Arvika till Musikhögskolan i Stockholm. Klart det påverkar.
Han tömmer morgonens sjätte kaffekopp.
– Många med år av utbildning är väldigt slätstrukna i sin musik, de följer "reglerna" till punkt och pricka. Det gör inte jag, jag är betydligt mer rock 'n' roll!
På vilket sätt?
– Jag struntar i alla typer av regler och skapar helt utifrån vad jag känner. Går bara på känsla!
I den musik du skriver eller filmer du ljudlägger – ser du själv något eget signum?
– Hmm. Mest att den musik jag skapat representerar den tid då jag skrev den. 2017 var jag helt inne på att efterlikna den stereotypa Hollywoodmusiken, med John Williams som förebild. 2018 hade jag ett tonspråk som var väldigt enkelt, allt skulle vara minimalistiskt. 2019 slutade jag att använda samplade instrument och ville spela in allt själv. Varje år har haft sitt sound. I år har jag börjat plocka från alla de där åren.
Det där låter som ett led i din rädsla för att stagnera?
– Haha, ja det har du rätt i. Ryggsäcken med erfarenheter blir större och större. Vilket gör mitt tonspråk allt mer omfattande.
Du verkar inte rätta dig efter vanliga arbetsdagar, du har inget niotillfem-jobb?
– Nej nej nej. Om jag inte känner mig färdig är jag okommunicerbar. Jag har allt i huvudet och måste få ner idéerna oavsett hur långt in på natten jag måste sitta. Jag har försökt niotillfem, men det är omöjligt. Momentum är allt. Om jag bara sitter några timmar om dagen blir jag aldrig klar med någonting. Jag måste dyka ner i det ordentligt. Om någon ringer eller stör mig, kan det ta en timme för mig att komma in i flytet igen.
Har du fallit för frestelsen att lägga in det klassiska "The Wilhelm Scream" i någon av de filmer du jobbat med?
– Jora, det har hänt! Haha, flera gånger faktiskt. Senast i en trailer i våras. Det passar så bra i så många olika sammanhang.
Panikkänsla
Jonas Wikstrand följer både svenska och amerikanska nyhetsrapporteringar kring Corona. Det är munskydd på som gäller i Austin.
– Hela systemet har stannat upp. Det har stannat upp mer här än i Sverige, här har allt legat nere. Det har funnits en panikkänsla hos medierna som gjort att folk inte vågat gå utanför hemmen. Jag vill inte prata om presidenten, jag orkar inte med honom.
Har du någon hemlängtan?
– Ja, det har varit jobbigt det senaste halvåret. Jag och familjen skulle jobba i Sverige den här tiden och vi hade stora resplaner. Nu vet vi inte alls när jag kan komma hem igen, det är en jobbig känsla.
Fotnot: "The Wilhelm Scream" är ett skrik som varit med i hundratals filmer och tv-serier, första gången redan på 50-talet. Det finns med i "Star Wars", "E.T," och "Indiana Jones"-filmerna såväl som i "Toy Story", "Reservoir Dogs" och "Alien".