Kulturkanalen: Ugglan i Höves

Krönikor
PUBLICERAD:
Marcus Kohlberg
Foto: Privat

Denna gång hade jag verkligen tänkt undvika att skriva om Japan. Men. Det räckte med en registreringsskylt: RAN. Så var allt igång. Jag återkommer till det.

När jag skriver om Bob Dylan skriver jag inte alltid om Bob Dylan. Eller, ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” som Haruki Murakamis förträffliga bok heter.

Skärtorsdagen. Belåten över den sammanhängande ledighet som bredde ut sig likt en nyoljad landgång över pandemiparanoia och undantagstillstånd bestämde jag mig för att se en film. På vanlig gammel-tv började då ”Under körsbärsträden” (2015) i regi av Naomi Kawase. Valde att se den och det tackar jag mig själv för. Den lågintensiva dramatiken hypnotiserade mig. Små, små krusningar på ytan låter oss skymta större ting. Det är en berättelse som överlappar generationer, men också allas vår historia. Ännu en stillsam angelägenhet. Från Japan.

Den lät sig observeras under relativt lång tid. Jag rörde mig längs grusvägen. I ett träd i skogsbrynet, en uggla. Det jag reagerade på var storleken. Kattuggla, pärluggla? Jag försökte lista ut vad det var jag såg. De brukar på sin höjd se ut som välgödda papegojor. Här tronade ett mindre golvur på sin gren. Ansiktet, alldeles runt. Jag kom närmre och den tittade på mig. Sedan vred den sitt huvud. Inte 360 grader, men gott och väl över 90. Till sist lyfte den. Majestätiska vingslag, maximalt två till antalet. Så var den borta.

”The owls are not what they seem”. Mantrat från Twin Peaks blir mer än en filmreferens.

Halvhjärtad graffiti på en bropelare. Den stora stadens uttryck. Samma ornamentik i provinsen blir en strävan efter det urbana. Det får en annan innebörd. Konsten skapas i sitt sammanhang. Väder och vind. Sakta suddas den ut.

Bil mejar ner stenskulptur på Påskön. Nyheten spreds för någon vecka sedan. Tråkigt, men min spontana tanke var: finns det bilar på Påskön? Jag riskerar att själv ramla ner i mina fördomars gruvschakt som blottas i det bleka vårljuset. Moai, dessa monumentala stenansikten som alltjämt fascinerar och förbryllar.

Och så såg jag då en annan bil, här i vår stad, med bokstäverna RAN på registreringsskylten. Då förvandlades jag till ett stenansikte. Inte bara ett ord, vilket som helst. ”Ran” är Akira Kurosawas film från 1985. Hans tolkning av Kung Lear. Det var min första och hittills finaste erfarenhet av Shakespeare. Filmen, ett visuellt fyrverkeri, utspelar sig i det medeltida Japan.

Butikerna har plexiglasskärmar hängande vid kassorna. Kassörskan heter Nadja, som låten. Av Lundell. Han och hon ska rymma från det akademiska ghettot. En smått fantastisk sång. Men Ulf står också för vårens sammanfattning av rådande världsläge: ”Jag hatar den här ockupationen. Samtidigt är jag imponerad av mikroben.”

Graffitin, den bleknar över tid, en nyans i taget. Liv och död har tagit plats i det allmänna samtalet. Kanske vi lär oss något.

Körsbärsblomman är både skör och vacker. Såväl i Kawases film som i verkligheten.

Det är liv – men också förgänglighet.

Precis som en ugglas vingslag.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.