• idag
    5 apr
    • Vind
      2 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • måndag
    6 apr
    13°
    • Vind
      5 m/s
    • Vindriktning
      SO
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • tisdag
    7 apr
    13°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      NV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • onsdag
    8 apr
    12°
    • Vind
      7 m/s
    • Vindriktning
      SV
    • Nederbörd
      0.0 mm
  • torsdag
    9 apr
    12°
    • Vind
      3 m/s
    • Vindriktning
      V
    • Nederbörd
      0.0 mm

Reflektion: Den gudomliga leken

Krönikor
PUBLICERAD:
Sven Smedberg

Denna tidnings blide redaktör bad mig skriva en kulturartikel – detta är längesedan i ett fordomdags 1980-tal. Avsikten var väl kantänka att starta en kulturdebatt, debatter är bra. Redaktören var genuint intresserad av kultur och höll envist fast vid att den lilla landsortstidningen skulle hålla sig med en kultursida i en tid då kulturen höll på att trängas ur boet av gökungar som upplevelseindustri och allehanda underhållning.

Jag blev förstås smickrad av erbjudandet – någon höll för troligt att jag ägde en uppfattning om Kulturen. Det torde ha hängt samman med att jag hade ett par diktsamlingar i bagaget och några teateruppsättningar. Prestationer som dock hade undgått majoriteten av Jössehäringar.

Men jag grep mig an uppgiften. Då hände det självklara: en stunds eftertanke övergick i krank blekhet, den som karaktäriserar all eftertanke värd namnet. Vad visste jag om Kulturen? Vad är Kultur?

Jag hade förvisso fått Arvika kommuns kulturstipendium, fast ovisst varför. Det sades att jag hade ett finger med överallt där kultur såg dagen, men mina diktsamlingar tycktes inte stipendiekommittén ens känna till. Lätt förvirring rådde.

Vad visste jag om Kulturen? I mitt tacktal till kommunfullmäktige utbredde jag mig över det svårgripbara. Att kultur är lika självklar och undflyende som den luft vi andas. Om jag gjorde mig förstådd är osäkert. Kultur är ju oftast i beslutande församlingar något som ska stimulera besöksnäringen, kulturen värderas i antalet gästnätter. Svårt då att komma dragandes med kulturens essens.

Jag fann lösningen i att undvika ordet Kultur och använda mig av ordet Leken. Då hamnar inte den vackra keramikskålen eller diktsamlingen eller oljemålningen i fokus utan de psykologiska och sociala sammanhang där Leken försiggår. Det är med hur stort allvar och med vilket mått av omsorg om kvalitet som Leken bedrivs, som avgör hur värdefull den är, det handlar om kärlek, har någon påstått; krukan och boken och konstverket blir på så sätt Lekens artefakter, de blir resultatet av Leken eller platsen för Leken.

Det blev tre digra artiklar. Men jag antar att mina försök inte imponerade. Tiden var upptagen med entreprenörskap och företagsamhet och när Kultur dök upp var det i form av evenemang, som konsekvent beskrevs med antalet sålda entrébiljetter. Och mina försök att orientera mig i populärkulturen, den av flertalet omfattade, gav ingen anvisning om dess essens. En artefakt, en ny skiva, ”produceras”, ”släpps”, en ”släppfest” hålls för industrins sammansvurna och utgåvans storlek blir noga angiven. Således enbart beskrivningar av en produktionsapparat och dess ekonomiska utfall.

För några dagar sedan medverkade jag med recitation vid en konsert med blåskvintetten Femlingarna i Rackstadmuseets klabbelagård. Den var annonserad som ett kammarmusikaliskt samkväm och ensemblen hade övergett scengluggen och flyttat ut på golvet i stor närhet till publiken. Vi rev på det sättet ner en ramp mellan vi och dom, vi som uppträdde och de som hörde på.

Och jag kunde från golvet nå fram till den bakersta åhöraren mindre än tolv meter bort, mitt minspel och min blick var skönjbar för alla och en mikrofon var inte nödvändig. De bästa tänkbara förhållanden för konstnärlig kommunikation.

Till klabbelagårn kom åhörare för att delta i denna kommunikation. Inte för att övervara ett event, för att kunna säga sig att ”jag var där” i en eller annan glob. De kom för att delta i Leken.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.