Reflektion: Jörgen som lekte med dockor

Krönikor
PUBLICERAD:
Sven Smedberg

Han var en flitig målare och tecknare. Han var barnbarn till Pappa Lars, fiolprofessorn, alltså en i raden av konstnärer och musiker i konstnärssläkten Zetterquist. Kanske vansläktades han genom att inte spela på kungsinstrumentet. Han köpte en kornett i Holland 1949 och började spela tradjazz i en tid då bebop skrällde på Minton’s Playhouse i NY. Och han blev en av de bästa. Med en egen väg. Han hette Jörgen, men också Lars, som alla andra manspersoner i släkten.

Likadant var det på Valand. På ateljébilder står alla kamraterna med sina abstrakta experiment i den karismatiske läraren Endre Nemes anda. Längst bak står Jörgen med en aktstudie i realistisk stil. Tillbakadragen.

Han kallade sig realist. Realism är ett mångtydigt begrepp. Men Jörgen var ingen filosof. Han såg enkelt på saken, handgripligt, hantverksmässigt: han målade figurer så att man lätt känner igen dem. På visitkortet kunde det ha stått ”Porträttör”. Men där skulle ju även stått så mycket annat. ”Idylliker”, till exempel. Om vi ska tro konstkritikerna. Epitetet kom sig av att han målade sig själv – han fanns ju till hands – och familjen, vännerna, enkelt, frontalt. Och dessutom vardagliga, till synes okomplicerade interiörer från köket på Anneberg i Rackstad. Eller klassiska stilleben av föremål i huset, hinkar, trähästar, blommor, instrument, andras bilder och dockor, dockor.

Jörgen var alltså klassiker, inte romantiker. För att använda ett gammalt motsatspar.

Romantikern är konstnären som är utlevande, som exponerar sina känslor, överskrider gränser, såsom jazzmusiker ofta gör. Som Brahms. Eller Stagnelius. Klassikern har kontroll, han är disciplinerad, han har lätt för att följa regelverk. Som pianisten John Lewis i Modern Jazz Quartet. Eller Haydn eller Mozart. Klassikern ansluter lätt till traditionen, som till exempel att måla stilleben. Han iakttar decorum. Han bär sig inte olämpligt åt. Om han gör revolution går det städat till. Jörgen var i klassicistisk anda diskret, rentav blyg.

Realist, klassiker, idylliker.

Idyll? Det finns en bild med Jörgen framför spegeln och handfatet. En vardaglig idyll kantänka, men rakhyveln, på väg utför halsen, är vass.

Målningen ”Skål” hänger i entrén till Swegon AB vid Gatedammen. Den föreställer en trädgårdsfest i Rackstad där Janne från Persere utbringar en skål. Men någon är bortvänd, tre deltar inte, osäkra om skålens ändamål. Man sitter på kala bänkar, skogen kastar en hotfull skugga. Och en snedställd ljuskägla faller på Janne, ett artificiellt ljus, en himmelsk stråle som på en gammal andaktsbild. Idyll?

Till sist: Varför dockor?

De finns till hands, Jörgen var samlare. Och konstnärens arbete är en lek, en allvarsam lek,

så varför inte dockor? Dockor har uttryck precis som modeller, om än i en annan tonart.

Om den blyge klassikern ville berätta om känslor eller komplicerade situationer kunde han i klassisk tradition att måla stilleben göra omskrivningar, använda metaforer. I många av hans stilleben med karaktären av vanitasbilder, en genre med anor från renässansen, vittnar en hjälplös docka om alltings fåfänglighet.

Jag minns två tilltufsade dockor, övergivna på en fönsterkarm, målade någon tid efter att hans hustru Britta hade omkommit. Berättade Jörgen om sig själv? Jag med min kunskap trodde det. Vem kan säga att jag hade fel?

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.