Det oförytterliga

Krönikor
PUBLICERAD:
Sven Smedberg

En text är en utsaga. Eller kanske rättare: en text förmedlar en utsaga. Om en annan text läggs bredvid den första uppstår en relation, ett samtal. En spegling. Den första textens utsaga är inte längre densamma i den andra textens närvaro. Man kan dra slutsatsen att texter är förslag, att de måste betraktas och behandlas som förslag, förslag som kan begrundas, varvid texten och dess utsaga förändras. Begreppet ”sanning” ligger därvid risigt till. I vart fall i sin oftast omfattade betydelse: den om något bestående, det som kallas ”det oförytterliga” och ingår i vår samling av stora och högstämda högtidligheter.

Det finns undantag? Texter vars soliditet är orubblig? Oförytterliga utsagor? Jag gräver i minnet. ”Vår Gud är oss en väldig borg”, dyker upp. Det låter starkt och ståtligt och kanske gäller det för somliga. (Barndomens psalmer ligger som svårhanterliga stenar i landskapet.) Men vad jag önskar mig är något som är ”för alla lika”, som Ekelöf säger i sin mjuka sommarnattsdikt ”Eufori” ur ”Färjesång” från 1941: jag sjunger om det enda som försonar, det enda praktiska, för alla lika. För alla lika, bortom åsikter och konfessioner.

Jag går till poesihyllan, vart annars? Fast den är tolv hyllmeter lång är den lättöverskådlig; här råder sträng alfabetisk ordning på författarnamnet. Redan på tredje hyllan stannar fingret instinktivt på C som i Christensen, Inger: ”Fjärilsdalen, ett requiem”. Hennes sonettkrans Sommerfugledalen från 1991 i Sven Christer Swahns med möda tillkämpade svenska språkdräkt. (Jag ser att jag skrivit mitt namn på försättsbladet 30 maj 1997 i Sturegallerian; Christensen kom sent in i mitt liv. Hon var länge en självklar kandidat till Nobelpriset i litteratur, tycker jag, men dog innan Akademin hann komma till skott.)

Min tanke måste vara att en sonettkrans är så tät, så hållfast att den är oåtkomlig för invändningar. Det är nog inte sant, men tanken måste prövas.

Inger Christensens dödsmässa består av fjorton fjortonradiga sonetter och en femtonde, den så kallade mästersonetten. Den avslutande raden i en sonett är den första raden i kransens därpå följande sonett och mästersonetten består av de fjorton sonetternas förstarader. Den virtuose poeten har på så sätt skrivit en tätt sammanhållen fläta av förtätade rader. Att de har likformig rytm och likformigt rimschema gör inte det poetiska hantverket lättare; man närmar sig Sommarfågelsdalen med viss andakt.

Alla goda dikter är precisa, men här råder en precision utöver det vanliga. Och när jag skrivit detta, hejdar jag mig: har diktens precision med dess formella utseende, dess teknik, att göra? Hur skiljer man på form och innehåll?

Dags att citera. Här är den avslutande mästersonetten:

De stiger upp, planetens fjärilshopar

i Brajcinodalens middagsheta luft,

upp från den undre kretsens bittra gropar,

som bergbuskaget täcker med sin doft,

som blåvinge, sorgmantel, amiral,

som påfågelsögat fladdra de omkring

och förespeglar universums narr

ett liv som inte dör som ingenting.

Vem är det som förtrollar detta möte

med drag av något fridfullt och förljuget

och sommarsyner av försvunna döda?

Mitt öra svarar med sin döva ringning:

Det är den döden, som med egen blick

betraktar dig från sommarfjärilsvingen.

De tre sista raderna i en sonett, den sista terzinen, bör innehålla en summering, en konklusion. I Inger Christensens mässa möter mig där dödens oförvillade blick. I Brajcinodalens sommardoft och förvillande fjärilsprakt. Att grekiskans psyche betyder både fjäril och själ fördjupar förstås det oförytterliga.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.