Reflektion: Om faran med att sjunga i grupp

Krönikor
PUBLICERAD:
Sven Smedberg

Jag läser ännu en gång Katarina Frostensons ”K”, dagboken hon förde mellan november 2017 och maj 2018 om det mediadrev och den landsflykt som hon och hennes make Jean-Claude Arnault led under, sedan han anklagats för sexuella trakasserier i en artikel i Dagens Nyheter. I det sel som nu tillfälligt råder i det annars starkt strömmande #metoo-flödet, framträder hon tydligare och mer nyansrik än i maj, när recensionerna dånade. Och jag ser bättre alla de citat från världslitteraturen som Frostenson reflekterar över. Ett av dem är från den franskspråkige poeten Henri Michaux:

Den som sjunger i grupp

kastar sin bror i fängelse

bara man ber honom.

Jag stannar till i texten. Jag har ju ofta sjungit i grupp och dessutom texter av Henri Michaux. Är poetens påstående riktigt? Rimligt? Hur menar han?

Den polske tonsättaren Witold Lutoslawskis oratorium Trois poemes d’Henri Michaux för 24 sångare, stråkar och stort slagverk uruppfördes i Zagreb 9 maj 1963. Och bara något år senare fick stycket svensk premiär på teatern i Gävle och jag stod i kören.

Tillfället är minnesvärt. Lutoslawski var högst aktuell. Sverige ställde in sig i Samtiden. Sångarna sjöng med en teknik som kallas aleatorisk dvs slumpmässig, det var nytt. Alea är latin för tärning. Varje sångare improviserade inom en given ram. Stor självständighet och stort ansvar åvilade oss. Tillfället var minnesvärt också för att jag friade till min blivande hustru i källaren under scengolvet mellan repetition och konsert.

Michaux’ dikter är inte alldeles lätta att tillägna sig, hans verk kallas experimentellt, surrealistiskt, rentav groteskt. Ett exempel: andra satsen i Lutoslawskis tresatsiga tragedi: ”Den stora striden” börjar såhär i Erik Lindegrens och Ilmar Laabans tolkning:

Han våldrostar och ryggpåsar honom mot marken;

han raguar och ruppfjärtar till och med hans kofisk;

han prattar och qåtqlår honom och grymlar hans örånare;

han bultkultar och rytinerar honom,

manäger honom rasp-å-ripp och risp-å-rapp.

Okonventionellt, men man kan ändå lätt urskilja ett stort slagsmål. Och vi sjöng i högsta tänkbara läge, med många ffff och till braket av gran cassa och svängande plåtar.

Men till saken.

Den som sjunger i grupp/kastar sin bror i fängelse/bara man ber honom, citerar Frostenson och avser det mediadrev som förföljde henne och hennes make och det svek hon upplevde, vänner som vände sig bort, allt – som hon menar – under intryck av en lögnkampanj iscensatt av DN (för att misskreditera en förhatlig gammal mossig akademi).

Men vi som sjunger i grupp funderar förstås på om vi skulle kasta vår bror i fängelse om vi bleve ombedda därtill. Är körsång ett disciplinerat beteende i en hierarki där någon med taktpinne har all makt och koristen ingen? Att vi rättar in oss i ledet och varken kan eller vill ifrågasätta tempo, tonstyrka, karaktär och utsaga.

Vi tänker på ungdomliga frikyrkokörers extatiska lovsång till en himmelsk älskare. Den finns redan hos Bach: Ja, komm, Herr Jesu, komm! sjunger en förälskad flickan i Actus Tragicus. Vi tänker på somligas skepsis inför att samfällt stående sjunga ”Du gamla, du fria”, det som ungdomar kallar ishockeysången. Kanske erinrar man sig mer ödesdigra tillfällen med av makthavare välregisserad nationalistisk yra – dånet från Nürnbergdagar ekar än i dag.

Men den månghövdade sångarkraft som estlänningar sedan 1869 manifesterar sitt oberoende med på sångarfältet i Tallin är ett utslag av samma kollektiva patos, men riktat åt annat håll.

Michaux’ trerading ska nog läsas metaforiskt. Den sjungande gruppen är den stenkastande pöbeln, den som härjar fritt på nätet, och valet av denna metafor från konsternas värld en provokation.

Det är hälsosamt att bli provocerad.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.