Höghöjdsbanan, även kallad high rope course, lockar folk från nära och fjärran upp i tallarna på kanotcentret i Arvika. Under en drop-in nyligen fick besökarna, iklädda sele och hjälm, orientera sig runt bland de olika hindren på 8-10 meters höjd.
De svävande anordningarna skymtas för de förbipasserande från backkrönet utanför Arvika kanot- och turistcenter. Förbi den nybyggda receptionen och tillhörande cafeteria ner i dungen sträcker tallarna på sig och visar sin höjd. Vid deras rötter står en samling människor som snart ska trotsa tyngdlagen. Återkommande stödjer de sina blickar mot instruktören Alfred Rehn i varselgrön t-shirt.
Alfred gör sitt andra år som höghöjdsinstruktör och tycker om ansvaret han har över människorna på banan.
– Man är som en psykolog på marken, man får dom att tro på sig själva, säger Alfred och blickar upp mot en av besökarna på banans första etapp.
Vilket är banans värsta hinder?
– Första hindret är alltid det värsta för det är det första för klättraren, menar Alfred som sedan pekar på ett gungsprång på banans sista hälft som annars är ansedd att vara en skakig passage.
Men någon gång per sommar händer det att folk får avbryta, berättar han. Oftast går det att prata med dem, så klarar de det ändå.
För att ge sig upp i banan ska man vara 11 år, vilket är den mentala åldern men det viktiga är längden. 150 centimeter gäller då.
– Från 11 år till 110 kilo, tillägger Alfred.
Vilde Moberg och Philip Lithner ska för första gången ge sig upp i höghöjdsbanan.
– Det känns förjävligt, ska försöka att inte spy, säger Philip.
På fast mark under klättringens gång förklarar Cedric Louin som varit instruktör sedan 2016 att de får lära sig rädda människor och att hjälpa dom när de är rädda.
– Det syns på dem när de är rädda.
Cedric instämmer med Alfred om att den senare passagen är instabil. Han menar också att momentet där klättraren ska svinga sig över ett gap mellan två plattformar med hjälp av en lian i rep brukar vara otäckt. Även så färden med zipline.
Alexander Ullenhag, som är på semester i Arvika, har också varit uppe i höghöjdsbanan. Något han tyckte var jättekul!
Adam Ullenhag, bror till Alexander, tycker det var pirrigt men väldigt roligt.
– Det var skakigt, nära på att ramla ner några gånger. Han förklarar att han är lite höjdrädd.
En som inte gör sin premiärtur på högre höjder är Péron Lucas från Frankrike. Han har att jämföra med liknande anordning från Bretagne, i västra Frankrike och menar att banan i Arvika är lite kortare.
Ett gensvar från återkommande besökare är att de vill att banan ska byggas ut, berättar Axelle Dodeman, vice chef på kanotcentret. Och planer på en expansion bland träden finns. Något som nu kan möjliggöras i och med att företaget har fått köpa angränsande mark intill området.
Varifrån fick ni idén om att anlägga höghöjdsbana?
– Det är vanligt i Frankrike, har varit på en del där. Det är en bra utomhusaktivitet och tallar är bra träd, de är starkast menar Axelle Dodeman.
Arvika kanot- och turistcenter har hittills under sommaren haft cirka 4000 besökare. Många av dem kommer från Belgien, Nederländerna och Tyskland.
Hur har sommaren varit?
– Händelserik, intensiv och rolig. Det har varit mycket möhippor och svensexor. Höghöjdsbanan har varit populär, berättar Axelle Dodeman.
Förra sommaren var något mer problematisk, förklarar hon, med avseende på vädret.
– Torkan var hård förra året, eldningsförbudet mellan juli och augusti gjorde det problematiskt. Folk som campade fick klara sig bitvis utan eld och trangiakök. I år har det varit mer svenskt väder.
I den nybyggda cafeterian pustar Vilde Moberg och Philip Lithner ut efter äventyret i banan.
Hur känns det nu i efterhand?
– Väldigt skönt, bra att jag tog mig genom det, svarar Philip.
– Det var svinkul! säger Tilde. Läskigt i början, sen en kick. Skulle vilja göra om det nu.
Jens Svensson