Värmland

Nöje/Kultur
UPPDATERAD:
PUBLICERAD:
Marcus Kohlberg
Foto: Privat

Vi rör oss steg för steg, ständigt på gränsen.

Tiden är utmätt, din såväl som min.

Dagarna staplas på hög, vi stretar och vi strävar.

Vi är alla instängda, ingenstans att fly.

Staden är som en djungel, alla tror att dom kan vinna.

Jag är fast mitt i denna cirkus men försöker komma bort, komma vidare.

Jag minns sjöarna och ängarna, bedövad av stadens skorstenar och kontor.

Snaran drogs åt så fort min kappsäck tog mark.

Jag har inget att erbjuda, och det har jag aldrig haft.

Inte ens för min egen spegelbild längre.

Himlen står i brand och klagosångerna faller som regn.

Jag köper inget av det ni erbjuder, så vi ses när vi råkas.

Varken min konst eller mina sublima tankar gör dig rättvisa.

Ingen rim och reson.

Jag gjorde bara en sak fel – jag stannade i Värmland en dag för länge.

Men så är det, man får ta det onda med det goda.

Ni kan säga vad ni vill, och jag lovar att jag har hört det förut.

Jag tänkte på sakerna hon sa.

Jag drömde att jag sov i hennes säng.

Träden fäller sina löv där jag går och känner mig som en osynlig främling.

Så många saker vi aldrig kan få ogjorda.

Jag är ledsen för det, och det vet jag att du också är.

Somliga sträcker ut en hand, andra inte.

Igår var du min, idag är det du som är en främling.

Jag måste bryta mina tankar, bryta mönster, men jag klarar det inte själv.

Jag kommer att titta efter dig tills mina ögon inte längre kan se.

Du tände stjärnan och jag följde ljuset.

Jag har korsat haven för att vara där jag är nu.

För att vara precis där du är.

Jag gjorde bara en sak fel – jag stannade i Värmland en dag för länge.

Mitt skepp faller sönder bit för bit och det sjunker snabbt.

Giftet sipprar in, och jag drunknar.

Ingen framtid, inget förflutet.

Ändå är jag fri och lätt i sinnet, tröttheten kan inte slå rot i min rastlösa själ.

Ni som mönstrade på min fregatt är mig evigt förbundna.

Jag lyfter på hatten, men jag går inte förbi.

Allt och alla är i rörelse, om dom inte redan är framme.

Alla måste röra sig åt något håll, i någon riktning. Stanna vid min sida, hjärtat.

Stanna oavsett.

Det är precis nu saker och ting börjar bli intressanta, tro mig.

Mina kläder är blöta, som tapetserade mot min hud.

Jag känner hur snaran dras åt.

Det är bara en sorts rikedom jag vill ha.

Säg att du stannar hos mig.

Tomheten är oändlig, kall som vattnet runt mig.

Det går alltid att ångra sig, men det blir aldrig samma sak.

Jag gjorde bara en sak fel – jag stannade i Värmland en dag för länge.

Jag stannade i Värmland.

En dag för länge.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.