Ungdomarna förtjänar en ny skola

Åsikter
PUBLICERAD:
Ungdomarna förtjänar en ny högstadieskola, skriver läraren Ola Andrésen.
Foto: Arvika kommun

2010 tog jag tåget från Karlstad till Centralskolan för första gången för en arbetsintervju. Ett plakat på väggen vittnade om att skolan ursprungligen var en fabrikslokal som byggdes 1905. Jag lät mig inte avskräckas och när jag några steg senare möttes av en vänlig tonåring som höll upp dörren åt mig, kändes saken klar. Här skulle jag kunna arbeta en termin, kanske till och med två.

Kalendern har tickat fram till 2019 och jag är kvar. Och jag är kvar därför att jag stortrivs i Arvika. Dagligen pendlar jag nära 15 mil men det är tid som aldrig känts betungande. Den där Jösse Härads-stämningen jag hade hört talas om i nästan folkloristiska termer var inte någon myt. Här i väst har ni en värme och charm som tilltalar mig och som genomsyrar staden. Det är enkelt att säga inför ett stundande sommarlov, men tack Arvika för alla de charmiga ungdomar som har gjort mitt arbete lustfyllt under dessa år!

Den där Nya Skolan som diskuterats har egentligen aldrig lockat mig – byggnadsplanerna har ju varit avlägsna. Men tiden har gått och de där byggnadsplanerna gick från tanke, till ritning – och till stundande verklighet. På nära håll har jag sett entusiasmen och glädjen hos medarbetare här på Centralskolan och långsamt har jag dragits med i euforin. Men idag möttes jag av beskedet att det som jag uppfattat som klubbat och klart fortfarande är under överläggning. Det kanske inte blir någon ny skola, trots allt. Och jag, som aldrig ser längre än läsårets slut, finner mig plötsligt skriva en insändare till Arvika Nyheter.

Centralskolans är vacker (utifrån) och en underbar arbetsplats med värme, energi och glädje. Men den nya skolan skulle äntligen ge framtida ungdomar i kommunen ges den chans de förtjänar! I trevliga miljöer som är anpassade för inlärning. Inte i miljöer som är tidstypiska om fel sida världskrigen. Klassrummens tropiska värme under maj och juni får åtminstone sin omväxling i den kyla som upplevs under vinterhalvåret.

Mina tankar kan kanske fäktas undan som en utbölings betraktelser från en person som därmed saknar förståelse för kommunpolitiken, vilket kanske är sant. Andra yrkesverksamma i skolan, som varit tämligen ensamma som förespråkare på insändar-området, kanske kan borstas undan med att de talar för egen sak.

Men barnen då? Ofta i samhällsdebatten står ungdomar inte representerade. Vi är många vuxna som arbetar under dessa förhållanden men hur många tusentals elever har inte de senaste decennierna dagligen levt i en miljö som få vuxna skulle tolerera? Och hur många tusentals fler skall tvingas genomgå denna dagliga Golgata-vandring innan det står en ny skola på plats?

Jag vill inte hamna i polemik med ortens medborgare som har en annan uppfattning. Men ett argument som framförs vill jag ändå bemöta. Detta att platsen för nya tilltänkta skolan, ”Karlssons grusplan”, skulle innebära att ungdomar inte får någon plats att idrotta på. Jag är sällan här kvällstid men det skulle förvåna mig oerhört om denna karga mark grus används flitigt. Under dagtid används den primärt av oss idrottslärare – och jag tror att en promenad till ett annat ”grönområde”, Myravallen, i framtiden kan göra oss gott. Om valet står mellan detta och en ny skola tror jag framtida ungdomar kan avlägga ett tämligen unisont svar.

Nej, det mesta var inte bättre förr. Men en del saker var det. Förr präglades samhället av en positiv syn på kunskap där lärcenter var en stads stolthet, lärare dess respektabla fanbärare och eleverna kommunens viktiga framtid. Skolor byggdes som en självklar del av stadskärnan – vid sidan om järnvägsstationer kanske den mest centrala. Skolan var någonting fint, ungdomars utbildning prioriterad och väl värd att visa upp. När röster höjs för att bygga skolan mer isolerat kan jag inte undgå att något raljant och kanske orättvist tänka att det som förr var stadens hjärta numer istället skall gömmas undan.

Arvika, jag gillar er. Och era fina ungdomar förtjänar det allra bästa.

Ola Andrésen

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.