I biljettluckans sken – Bob Dylan och filmen

Nöje/Kultur
PUBLICERAD:
Marcus Kohlberg.
Foto: Privat

Återigen stod han där som den city cowboy han är. Byxor med revär, bredbrättad hatt. Entusiasmen tycktes stundvis vara i nivå med den som alstras i en ransoneringskö. Var han slut som estradör? Icke. Bob Dylan är alltid bäst just…nu.

Så är det varje gång.

Scenen fick mig att tänka på The Black Lodge i Twin Peaks. Atmosfären andades jazzklubb, Hollywoods guldålder. Draperat tyg i fonden, blanka mikrofoner och lågt hängande filmstrålkastare. Metro-Goldwyn-Mayer, Riddarfalken från Malta.

Det var en ljum aprilkväll för två år sedan. Scenen var Oslo Spektrum. Efter konserten sa jag och min bror till varandra att det förmodligen var sista gången. Inte för att Bob flaggat för att turnerandet skulle vara över. Den så kallade Never Ending Tour har, i poetisk mening, pågått sedan 1988. Nej, vi tänkte att spelningen i Oslo skulle bli the icing on the cake efter mer än ett halvt liv med Bob Dylan. En naiv tanke.

Det är något med Dylan och filmen. Han rullar ut sina noveller och slussar mig mellan fantasy och neorealism, film noir och spaghettiwestern. Dylan har agerat motorsågskonstnär och rockstjärna på film. Han skrev musiken till Sam Peckinpahs Pat Garrett & Billy the Kid (1973), där han också har en mindre roll. Dylan på vita duken har sitt kuriosavärde. Han sägs skatta sin Oscarstatyett högt. Den fick han för kompositionen Things Have Changed, specialskriven till Curtis Hansons Wonder Boys (2000). På Knocked Out Loaded (1986), sitt sämsta album i karriären, levererar Dylan en av sina allra bästa låtar. Den elva minuter långa Brownsville Girl. Där refereras återkommande till en film med Gregory Peck. Dylan och filmen är oskiljaktiga.

Många varv runt jorden har det blivit. Varför slår han sig inte ner på en gård i Coloradobergen, sippar på sin egen whisky (Heaven’s Door) och fortsätter att skriva? Men som någon sa, jag tror det var Ulf Lundell; skulle han (Bob Dylan) dra ut i Borneos djungel så står där en jukebox och pumpar Like a Rolling Stone.

Bob Dylan är larger than life. Medialt, globalt exponerad i mer än ett halvt sekel. Ändå, skygg som en snöleopard. Likt Garbo. Kanske han hade velat bli skådespelare? Eller filmmakare. Hans konstnärskap är ett manuskript under ständig bearbetning.

”Bob Dylan changes everything every time he plays it”, som Eric Clapton sa. Så även den där aprilkvällen i Oslo. Jag fick mellan varven anstränga min relativt välkalibrerade Dylanradar för att spåra melodislingor som till slut landade i bekanta Nobelprisformuleringar.

I en reklamfilm för IBM Watson (datorsystem för artificiell intelligens) säger datorn till Bob att den läst alla hans texter. Vidare deklarerar Watson att den kan läsa 800 miljoner sidor per sekund.

”That’s fast”, lyder Dylans svar.

Watson avslutar med en analys av Dylans samlade verk och berättar att genomgående teman för hans diktning är ”that time passes and love fades” (att tiden går och att kärlek bleknar).

In a nutshell, Watson.

Om två veckor spelar Dylan i Karlstad.

En film med öppet slut.

Detta är en åsiktsartikel och innehållet är skribentens eller skribenternas egna uppfattningar.