Idas jobb är att umgås med de äldre

Det finns en person i Arvika kommun som enbart jobbar med att sätta guldkant på de äldres tillvaro. Hon heter Ida Nilsson och som aktiverare sysselsätter hon omkring 70 brukare en vanlig vecka.

Det är måndag eftermiddag på en av vingarna på boendet Vågen. Ida Nilsson håller frågesport på temat 50-tal med brukarna Ann-Marie, Birgitta och Barbro. Det smyger sig också in en fråga vars svar härrör från 1939.

– Vem sjöng låten “jag har bott vid en landsväg”? Ida talar högt och upprepar frågan tills alla hört vad hon sagt. Det är när hon visar en bild på den något korpulenta sångaren som Ann-Marie knäcker nöten.

– Edvard Persson?

– Rätt!

Frågorna väcker minnen till liv som de delar med varandra över en kopp kaffe. Det mesta handlar om barndomen. En nostalgisk stund som blir ännu mer nostalgisk då Ida spelar låten de just pratat om. Det glittrar till i ögonen på Ann-Marie, Birgitta och Barbro. “Jag har bott vid en landsväg heeela mitt liv och sett människor komma och gå”. Alla sjunger med, särskilt Barbro som älskar sång och musik.

“Jätteroligt jobb”

Ida Nilsson arbetar som aktiverare och sedan förra året gör hon det på heltid, fördelat på 60 procent på Vågen och 40 procent på Västängsgården. Det är de två största äldreboendena i kommunen och de är de enda som har en anställd aktiverare. På de resterande boendena är det en ur den ordinarie personalen som har den uppgiften varje dag.

– Jag har ett jätteroligt jobb. Det bästa är när man ser att de tycker att det är kul, att det vi gör gör skillnad. Att ha aktiviteter är kanske inte det mest livsnödvändiga, som medicin och toalettbesök och så. Men det behövs. Det blir som ett strössel på allt. Det krävs ofta inte så mycket för att de ska känna glädje.

Dagens frågesport är slut och det är inte populärt. Gladare är de när hon kommer, då brukar de sitta runt bordet och vänta på henne. Oftast är de fler, men idag var många på sjukhus.

– Är frågorna slut? Det är ju så hälsosamt med frågesport, säger Birgitta besviket.

– Allt som Ida gör är trevligt. Det blir ett avbrott och ett sätt att träffa folk, säger Ann-Marie.

Undersköterska Halima Tranemyr intygar också att det gör skillnad.

– Det märks att de gamla gillar de här aktiviteterna. Som idag med frågesporten, de hade jättekul, säger hon.

Ungefär hälften av brukarna på respektive boende brukar vara med på Idas aktiviteter. Vilket betyder att hon en vanlig vecka möter runt 70 brukare, antingen på en enskild vinge eller på de gemensamma träffarna.

– Om de är med på både enskilda och gemensamma träffarna så lär jag känna de ganska bra. Det händer också att jag går in till dem som stannar i sina lägenheter. Personalen på Vågen och Västängsgården har också aktivering på schemat och är bra på att hitta på saker med dem. Utan ett bra samarbete med dem så hade mitt jobb inte funkat, säger Ida.

Planerar själv

Det är till stor del hon själv som lägger upp aktiviteterna.

– Jag brukar utgå mycket från vad jag själv tycker är kul. Det kan vara mat- och dryckesprovning, pyssel, högläsning, biokväll med dricka och popcorn. Vi har också haft pubkväll, sill- och äppelprovning och kollat på klipp från Hylands Hörna.

Exempel som återkommer varje vecka är sittgympa, kör, bowling och bingo.

– På Västängsgården är det viktigt att alla får bingovinster, annars blir det dålig stämning.

Ida sjunger i tre band, så det blir en del musik.

– Musik är nog det som går hem hos de flesta och det är väl det jag kan bäst, säger Ida som köpt in högtalare för ändamålet.

Många av dem hon möter har demenssjukdom. De kommer inte ihåg hennes namn, men däremot att hon är förknippad med någonting roligt.

– Jag visade filmen Repmånad en gång och klädde ut mig till militär. Då viskades det “jag tror att det där är gympaläraren”, säger Ida med ett leende.